söndag 3 januari 2010

Musik i det offentliga


Det finns en gatumusiker som jag tycker om väldigt mycket som brukar vara vid Östermalmstorg på eftermiddagarna. Det är en tjock och munter man (tänk en snällare Svullo) som uppträder något slags sång/livesaxofon/publikvärmar-kombination från en permobil (tänk typ E street band, men som en riktigt långsamt ambulerande, funktionshindrad enmansorkester).

I veckan när jag gick förbi honom spelade och sjöng han "God only knows", en låt jag gillar mycket, och eftersom jag är en så otroligt "skön snubbe" bestämde jag mig för att ge honom en hundralapp.

Så jag går fram till permobilen med sedeln, diffusa bilder där jag ser mig själv vinka från scenen på Svenska hjältar-galan spelas upp i huvudet, håller upp hundralappen lite framför hans ögon som ett äckel för att få "valuta för pengarna" – kanske ett "människor som du är för fina för den här världen" eller dylikt från honom – (på håll lär det ju mest ha sett ut som att jag stod där och trollade och snart skulle skära fram den där sedeln ur en apelsin).

Men så är han blind.

Bara två ofokuserade ögon som tittade snett bredvid hundralappen. Och så ner med den i hans myntkorg utan ett ljud. En enkrona hade fått större gensvar.

Brottas fortfarande med om det här gör mig mestadels ond eller mestadels god.

3 kommentarer:

patrik sa...

Jävlar vad jag känner igen den känslan, vill också att alla ska se när jag lämnar lite större sedlar, annars är det liksom ingen mening.

skriii sa...

Jag tror att det gör dig mestadels ond. Frågan är om han förstod att det var en hundralapp. Vem vet, han kanske använder hundralappen vid nästa besök på en offentlig toalett. Jag föreslår att vid nästa tillfälle du ser honom, säger i hög stämma att det var du som gav honom 100 spänn. Alternativt växlar 100 spänn till 10:or så att det rasslar till ordentligt.

robin sa...

ha ha ha ha!!!