tisdag 19 januari 2010

Mer information än någon vill ha


Det deppigaste som arbetslös skådespelare måste ändå vara att se en hund få huvudrollen i en långfilm. På samma sätt som det säkert är rätt tungt att för femte året i rad inte komma in Konstfack och sedan läsa om elefanter som gör succé som konstnärer genom att fösa runt en pensel med snabeln.

Hundfilmer är iaf något jag är fascinerad av (min samling med pressbilder från olika favoriter är uppe över 150 exemplar) och det kändes därför som ett trevligt ämne att göra något på till en tidning jag skriver för ibland. Men redaktionen ville ha någonting annat, så den versionen som går i tryck blev väl kanske inte direkt vad jag hade tänkt. Så för att tiden jag la på att researcha "Beethovens" huvudbonader inte ska kännas helt bortkastad lägger jag upp lite kuriosa från första versionen här (alldeles för uppstyltat språk för en blogg men det får vara):


För första året sedan storhetstiden på 90-talet kommer 2010 bli ett år då hundfilmer är ett stående inslag på bioduken. I januari hade Lasse Hallströms ”Hachiko – en vän för livet” premiär och senare i år kommer bland andra ”Chihuahuan från Beverly Hills 2”, ”Marmaduke” – där Owen Wilson gör sin andra hundroll på två år (kanske det enda livsbeslutet mer tragiskt än hans självmordsförsök för tre år sedan) – och skräckfilmen ”Chihuanhas”, om en hybridras mellan chihuahuor och pirajor som ställer till det på ett campingområde.

Hundar har alltid haft en ohotad ställning i Hollywood. Redan på 20-talet nådde schäfrarna Strongheart och Rin Tin Tin stjärnstatus som skådespelare (den senare till den grad att han tilldelades egen betjänt, kock, radioshow och limousin) och nya stjärnor har sedan dess dykt upp med jämna mellanrum. Från cairnterriern ”Toto” i ”Trollkarlen från Oz”, via den hjälte-, helgon- och geniförklarade ”Lassie”, till birollsfavoriten Båtsman.

Men det stora intresset går i perioder. När hemvideon blev populär på 1990-talet revolutionerades framför allt tre genrer: importskräck, porr och hundfilmer. Under en period – när komedin ”Beethoven”, om en sankt bernard som tycker om att bära fiskarmössa, fick sin femte uppföljare och golden retrievern ”Air Bud” tagit sig an de flesta av västvärldens bollsporter – var hundar vanligare som filmhjältar än mörkhyade. Där någonstans mättades begäret.

Sedan dess har hundfilmerna fört en ljusskygg "direkt till dvd"-tillvaro och en film som "Air Bud" är i dag uppe i tio uppföljare med fler är på väg. Visserligen har många av ursprungsfansen övergivit serien sedan originalfilmen (många var med huvudrollshunden Buddy redan från genombrottet i David Letterman-inslaget "Stupid pet tricks" och talar fortfarande om "klassiker" som när Arnold Schwarzenegger blev så kränkt över att ha bokats samma kväll som hunden att han än i dag vägrar gästa programmet) – men nya fans har tillkommit och andra hundfilmskoncept lanseras ständigt.

I dag listar filmdatabasen Imdb över 2700 långfilmer med nyckelordet ”hund” (800 för ”katt”), och hundskådespelare tillåts sedan några år tillbaka till och med sina egna sidor. En av branschens stjärnor är huskyn Kuma, som medverkat i över 20 filmer och tv-serier och har ett "star meter"-värde – Imdb:s mätare för hur populär en skådespelare är – på drygt 80 000 (att jämföra med Rolf Lassgårds 12 000).

På många av hundsidorna rasar upprörda forumdebatter om huruvida djur verkligen kan räknas som skådespelare, inte minst på Paris Hilton-hunden Tinkerbells sida, en hund som utöver sina tv- och filmframträdanden står som ensam författare till en 112 sidor lång självbiografi (”The Tinkerbell Hilton diaries: My life tailing Paris”). Diskussionerna självdör dock ofta när någon påpekar att Wilson, volleybollen från ”Cast away”, har hedrats med en egen sida (”star meter”-värde 30 000, återigen att jämföra med Rolf Lassgårds 12 000).

4 kommentarer:

Morris sa...

Rolig text, men du glömde nämna Cujo, den mest refererade hunden i filmhistorien.

Team Ribs sa...

okej. sista bilden: DÖR

christin sa...

bollen wilson.

Bindeblad sa...

Skrattar högt i tom lägenhet.