Ett tv-tips från öst

En dold favorit i SVT-tablån är det finlandssvenska livsstilsmagasinet Strömsö som blandar kreativa inredningstips med annat inom pyssel, odling, recept och övrigt trivsel. Det är i stort sett "Sommar med Ernst" men med den finlandssvenska livsstilen istället för den sverigedemokratiska. Jag och Linnea råkade se programmet en gång när en medelålders kvinna var inbjuden som gäst för att visa hur man kunde skapa hattar av gammalt fiskskinn. Och när en steltorkad, Östersjömiserabel sydväst av gammalt fjälligt laxskinn möts av spontant jubel och finlandssvenska glädjeutrop som "åh, det riktigt luktar fisk om den!", där någonstans har man ett nytt favoritprogram.

Sedan dess har vi sms:at programinnehåll till varandra när någon av oss hamnat framför ett avsnitt. Det är helt enkelt lite väl mycket för en människa att ensam bära på intrycket av ett referensblekt ansikte som år 2010 pratar rakt in i en kamera om "en kryddig ny matimport som just kommit till Finland och går under namnet tacos".

På bilden provar gänget på skratterapi och innan vi går vidare med ett urval av innehållsbeskrivningar från gångna program tycker jag att vi alla kan stanna upp ett slag och låta det sjunka in exakt hur bottenlöst finlandssvensk mannen längst till vänster ser ut.

Några avsnitt man hade velat se:

Jim Björni och Johan Ångerman tar första spadtagen och lägger grunden till det som kommer att bli "ett Afrika-inspirerat" utedass.

Strömsö vårdar kropp och själ! Hysteriska fruntimmer med gas i magen kan söka hjälp i kryddhyllan. Örtexperten Alexandra har som motto att allt hon smörjer på kroppen ska vara så naturligt att det går att äta. Så är det också med den fotkräm hon och Anne blandar ihop. "Den är ätbar, men inte så god" lovar Alexandra. Alexandra fortsätter att överraska Lee med vilka ogräs som går att äta.

Vapenskrammel och flöjtspel sprider sig runt Strömsö där det drar ihop sig till medeltida spel. Gycklare höjer stämningen med akrobatik och eldkonster.

Jim och Lee upptäcker vilka vackra saker det går att tillverka av material du kan hitta på en åker och i köket förvandlas fiskrens till något extravagant.

Den goda maten står Paul för. Han gör en rejäl hemlagad bondpytt som räcker till alla på dansbanan. Ovanpå pytten ringlas krämig ketchup. Med dansskorna på fötterna och bondpytt i magen dansas det sedan till tonerna av dansbandet Dunderz.

Den här veckan gör Lee smycken av utrivna tidningssidor.

Årets etnoartist Sanna Kurki-Suonio ropar in våren med en improviserad folksång på verandan.

Jim bygger en lätthanterligt pall för den som saknar ca 30 cm kroppslängd och Lee gör hemgjord deodorant som han testar genom att jogga.

Elisabeth träffar Stefan Storm från Vasa som har som hobby att klättra på stora stenar.

Camilla gör en häftig handväska av byxor som hon köpt på loppis och Ann-Louise sysslar med tandkrämsreservering. I serien all världens finländare åker Elisabeth ut i skärgården tillsammans med Phannee från Thailand och sjunger karaoke.

I Strömsös säsongstart bjuder Michael på sina bästa rätter av makaroner och Ann-Louise gör ett lapptäcke med hjälp av bl a mjöl. Matias gäst är Oscar Lehtinen som sysslar med Parkour - den nya urbana innesporten. …och så får vi ett smakprov på hunddans!

Bosse Blomberg ger goda tips om hur man kan använda vanlig sten som utsmyckning i trädgården. Tomas visar hur man tillverkar en traditionell kåsa. Och Ann-Louise, ja hon gör en underbar morsdagspresent - ett gipsavtryck av en gravid mage!

Tant Gredelin

Partiledarutfrågningen 7 september:



Slutdebatten 17 september (det är även oklart här varför Maria Wetterstrand valde att ta över Mats Knutsons kostym):



Gomorron Sverige 8 september:



Look 2:

TV4:s utfrågning 16 september:



Presskonferensen för valmanistet, 26 augusti:



En sak tror jag vi kan konstatera redan nu och det är att den riktigt stora vinnaren i valet 2010, det är Gudrun Sjödén.

"Jag visste det. Han visste det. Parfymen visste det."

Jag är ledsen att behöva göra det här, men jag vet ärligt talat inte riktigt vad den är bloggen ska vara till för om inte för att agera förmedlare när Regina Lund skriver en erotisk novell om mynta, sensualism, livet och mynta. Det ska bli trevligt att se den historiska dippen i barnafödandestatistiken runt /april/maj-skiftet 2011. Här är din nya mening med livet, "Möt mig i Essaouira":

Sakta, sakta slog jag upp ögonen. Jag kände doften av mynta komma från glaset te jag inte helt druckit upp kvällen innan.

Som en försmak av det som komma skulle hade jag förberett teet bestående av massor av myntablad, socker och hett vatten i ett vackert marockanskt glas bredvid min säng. Jag hade njutit av den vackra gröna färgen och doften redan kvällen innan och jag hade bara smuttat lite och sen sparat resten att kallna för att jag nu nyvaken skulle kunna njuta av det som frukostdryck. Drycken smekte välgörande och milt min tunga och strupe och myntadoften smög sig in i mina sinnen och väckte min kropp.

Likt en katt sträckte jag på min nakna kropp och rullade några varv i den gigantiska, tomma sängen och lät de vita sidenlakanen smeka sig mot varje fjun på min varma hud. Förväntan. Åtrå. Spänning. Snart. Snart. Jag tog munnen full med myntablad och sög det sista av sockret ur dem och krossade sen bladen mot mina tänder till en hanterbar sörja jag lekfullt njöt av att svälja. Smaken och doften av mynta var minnet av honom. Mynta var hans doft. Doften av kärlek. Snart. Snart. Snart skulle vi ses.

Jag sträckte min hand mot nattduksbordet och kände på brevet. Doftade det. Smekte det med mina händer och lät det passera mellan mina fingrar. Jag la brevet mot mitt bröst och kände hur mitt hjärta bultande gick pappret till mötes. Jag blundade och mindes hans mun. Fyllig och öm hade den nuddat min kropp som om den var helig mark. Hans läppar var som gjorda för att tillfredställa. Snart. Snart. Jag mindes hans vilja, hans doft, hans åtrå och hans händer som likt starka, vackra klätterväxter varsamt växte sig upp längs mina lår. Han växte sig längre och längre uppför mina lår och då han nådde min våta blomma trängde han sig försiktigt längre och längre in i min sanna essens.

Hans fingertoppar var som gjorda för mig. Han klättrade rakt in i mig. Rakt in dit jag var sann och mottaglig. Rakt in i alltings existens och essens. Rakt in. Han var den vackraste, den vackraste av alla ådriga trädstammar i en utrotningshotad djungel i jordens lunga Amazonas och jag var ett tropiskt regn runt hans stolta trädkrona. Han växte in i mig. Rakt in. Han klättrade rakt in. Likt en bergsklättrare som vill bestiga K2 besteg han mig varsamt steg för steg utan att aldrig någonsin trampa fel. Hans kropp var som gjord för att älska. Snart. Snart.

Jag hade bara sovit fyra timmar berusad av att vi snart skulle mötas. Min väska var packad med några underkläder, två klänningar, en tandborste och parfymen Return som doftade av mysk och kanel. Parfymen hade han gett mig en natt i Paris då endast fullmånen klädde oss på en balkong i Montmartre. Parfymen hade varit inslagen i ett mörk rött sidentyg som han sen bundit runt mina ögon så att månen inte skulle blända mig då han gav mig tidlös njutning och fick mig att återvända in i mitt allra innersta. Returnparfymen använde jag bara då jag skulle möta Honom Return. Återvända. Vi återvände alltid till varandra. Jag visste det. Han visste det. Parfymen visste det.

Jag satte mig nu upp på sängkanten och kände längtan rusa genom varje djupt andetag och förväntan skölja över min kropp. Flimrande blixtrar i mitt hjärta. Snart. Snart. Vi hade inte setts på flera år och nu satt jag med hans brev där han kort och koncist skrivit Du saknas mig. Dina spår finns överallt. Dina avtryck överallt i mig. Din doft i mina tankar, på min hud och i mina lakan. Du är mitt universum. Kom och lämna nya spår. Nya avtryck. Möt mig i Essaouira...

Blotta anblicken av hans handstils kurvor fick mina höfter att vilja röra sig i sensuella cirklar, mina bröstvårtor ville omslutas av hans mun, mina läppar ville röra allt som var han och min hud knottrade sig i nya mönster. Möt mig i Essaouira. En betald flygbiljett till Casablanca, bussbiljett till Essaouira, en tid och en plats hade kommit i ett benvitt kuvert dagen efter det första brevet. Möt mig i Essaouira.

Reste mig från sängen och lät mina nakna fötter kyssa marmorgolvet. Inne i badrummet lät jag min kropp glida ner i ett bad jag smyckat med rosenblad. Varenda por i min kropp fick släcka sin törst. Snart. Snart. Han skulle snart få dricka mina safter så som min kropp nu sög i sig det rosa vattnet. Jag slöt ögonen och njöt av vattnet som masserade varje millimeter av min hud. Snart. Snart. Som en ritual tvålade jag in mig, duschade av mig, torkade mig, smorde omsorgsfullt in mig och tog på mina skönaste trosor. De som omslöt mina runda skinkor perfekt och fick dem att känna sig älskade och trygga. Klänning och Return på plats. Jag var redo att resa.

Jag tog brevet med hans vackra handstil och vek det i tre och stoppade in det innanför troskanten, lätt vilande mot mitt venusberg. När taxin körde fram till mig på gatan gjorde vinddraget att min kjol åkte upp och brevet hamnade på sned en smula så jag fick med en obemärkt och snabb gest trycka det hårdare mot mig. Nu satt det på plats och tiden gick fort till flygplatsen och trots att det pep om mig i tullen då jag gick igenom säkerhetskontrollen var det ingen som märkte min hemlighet i trosorna, brevet satt säkert och tryggt på plats. Ingen säkerhetskontroll i världen kunde ha tagit det ifrån mig. Snart. Snart.

Flyget var överfullt och jag blundade och gick in i min egen värld. Jag mindes de gånger jag flugit med honom. Han brukade böja sig över mig i flygstolen och viska i mitt öra. Han gjorde mig upphetsad på mindre än en sekund. Vi kunde älska var som helst. Flygplan hade inte varit något undantag. Snart. Snart.

Jag steg på bussen mot Essaouira som skulle ta mig genom den marockanska öknen. Snart. Snart.

Nu satt jag med min lätt genomskinliga svarta sommarklänning fastklibbad kring mina nakna, förväntansfulla bröst och med mitt brinnande kön i uppror pressat mot bussens skumpande säte. Snart. Snart.

Vinden från fönstret smekte mitt osminkade ansikte. Några sandkorn från Saharas öken kittlade min panna och rufsade runt i mitt hår. Jag mindes hans händer på min svank, genom mitt hår, runt min nacke. Bara tanken på hans beröring fick hela min inre blomma att slå ut i blom och alla safter i min kropp att flöda över. Mitt blod pulserade vilt genom varje kroppsdel och jag fick bita mig i underläppen flera gånger för att inte bli helt vild av upphetsning och hetta där jag satt och mindes honom intensivt på bussen. Sätet var nu fuktigt av längtan. Snart. Snart.

Bussen gjorde en skarp sväng och bromsade så kraftigt att jag kastades åt sidan och ned på golvet. Jag reste mig sakta upp och rättade till klänningen och tittade ut genom fönstret. Essaouira. Jag klev av och satte min väska i sanden. Vinden piskade upp sand på mina bara ben. Snart, snart.

Jag slöt mina ögon, lät hela min kropp slappna av och tog ett långt, djupt andetag. Och så kom den: doften av mynta. Sakta, sakta öppnade jag ögonen. Där. Doften av mynta var hans doft. Doften av kärlek i Essaouira.

Blidösundsbolaget

Förra sommaren började det dyka upp affischer i Stockholm för båtföretaget Blidösundsbolagets musikkryssningar. Redan då var en riktigt god portion av dem obehagliga på ett sätt som man annars tänker bara existerar i sammanhang där pedofiler försöker tilltala barn, men i år dök de upp igen, ännu värre. Några favoriter:


Inte ens Mats Ronander kan förneka att fenomenet "Mats Ronander" måste gå till historien som det absolut fattigaste mytförklarandet som någonsin har genomförts. Jag läste igenom både hans wikipediasida och hemsidebiografin och är fortfarande inte riktigt säker på vem han ens är. Av det jag kunde hitta består Myten Mats Ronander i stort sett uteslutande av: "Hans största soloframgång kom 1992 med singeln Gör mig lycklig nu". Samt eventuellt också lite av: "I en av Ulf Lundells böcker citeras en Rats Monander".





"Transkontinental" = Vit, lätt rasistisk. "Rockreggae" = Notbokssväng framfört av psoriasismän som satte ribban vid UB40 någon gång under det sena 70-talet och har rivit vartenda försök sedan dess. Det är ju garanterat bara frontmannen, Stig Vig eller vad han heter i det här fallet, som faktiskt gillar reggae (eventuellt "reggae") medan de andra i bandet är några gamla blekfeta rockmän som spelar "exotisk" musik med samma egna övertygelse och engagemang som när dockor deltar vid barns tebjudningar. Några riktigt slitna ABF-lärare som har "haft det lite tunt sen Rocktåget la ner" och vars händer möter strängarna i baktakt med samma naturliga känsla som när fötter går på plan mark efter en dag i pjäxor.





Just det här, det är faktiskt exakt vad han inte är. Det finns över huvud taget ingen större garanti för att någon/något bara har en merit än ordföljden "Mycket mer än..." Det är reklamvärldens "Jag är inte rasist men..." Försök också hitta en människa i världen som är sämre på sitt jobb än personen som vid ett lite senare datum på samma affisch lockar med:







Man vet ändå att det är den vita hudfärgen som har varit framme när en afrikansk eller sydamerikansk person blir jämförd med ett otyglat vilddjur.





Jag kollade upp det här, den låten skrevs alltså för över 30 år sedan. Att fortfarande turnera enkom med den som merit måste ju artistkarriärsmässigt placera sig någonstans i nivå med en liten apa som har tränats till att titta fram och veva på ett positiv av en lortig pirat. Nästa sommar, garanterat: "Gösta Linderholm – Mycket mer än Rulla in en boll och låt den rulla!"



Det är ett så trött, trött utropstecken det här, kommateringens svar på en änka vars hela familj just har omkommit i en olycka men som trots allt håller skenet uppe på begravningen. Det här är samma tecken som följde efter alla "vi tar vi hem det här!"-utrop John McCain gjorde under valkampanjens slutskede när det var uppenbart att han skulle förlora.





Älskar den här. Bara ett torrt konstaterande från någon som ens inte orkar försöka längre.



En åsikt som delas av ingen.





Redan här är det hyfsat besvärande. Sen följer den kanske mest obscena uppmaningen som någonsin har satts i ord:



Det här ju en mening som har skrivits i ett tillstånd av sexuell extas. Utropstecknet! Det kan väl vara okej att inleda distanssex med en person, smyga in ett "ta av dig bh:n" via telefon eller Skype och hoppas att det går hem. Att däremot göra det med Storstockholm, där tror jag vi får dra en gräns som aldrig någonsin, inte under några omständigheter får överstigas. Om definitionen av sexuellt övergrepp är att två personer har sex men bara en av dem vill att det ska hända, då måste det ändå klassas som våldtäkt när man tar del av det här förslaget.