onsdag 22 juni 2011

Gästblogg: David Borg går Alex DeLarge 2/2


Hej igen, här kommer min sista text om ”De Tio”. Orsaken till att det har tagit tid att skriva den sista skriften är att jag har varit oförmögen att avsluta detta pga mitt psykiska tillstånd. Jag har mer eller mindre bara stirrat in i min vita vägg, har varken pratat med någon eller jobbat. Jag har gått ner åtta kilo och har skaffat en katt. Jag har varit ett psykiskt vrak men mår okej nu efter dessa avgrundsmörka filmupplevelser.

Jag har redan dokumenterat början på min totala nedbrytelse när jag såg första filmen Scum. Här kommer den resterande nedbrytelsen, film för film.

Requiem for a dream
Författaren Hubert Selby Jr har sagt att hans böcker handlar om hur den amerikanska drömmen är ouppnåelig. Sen ägnar han all sin kraft åt att på alla sidor straffa dem som ändå försöker. I den här filmatiseringen av hans roman resulterar sökandet efter en bättre tillvaro i att Jared Leto får armen kapad av en vinkelslip och Jennifer Connelly tvingas utföra sexuella tjänster i en kontext som kan utrota allt vad framtida erektioner heter. Filmen är den kanske mest övernitiska lektionen sedan Första Mosebok i att inte gå utanför sin trygghetszon.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)


Jag ska inte hymla, jag hade sett denna film förut. Jag var förberedd på vad som komma skall. Därför sov jag i 12 timmar och åt en stadig måltid innan. Filmen startade. Jag blev till en början påmind om Ellen Burstyns briljanta skådespel, jag nästintill satt och applåderade i fåtöljen. Jag kommer på sen att hon är åskådarens kryptonit. Jag tror inte jag har sett någon film där vi får se karaktärena under två timmar slå varandra i att förudmjuka sig själva. Ellen Burstyns karaktär vinner i denna olidliga gren efter ett målfoto med Jennifer Conelly. Det räckte för mig, jag hann bara slita av mig byxorna innan jag hoppade in i den iskalla duschen och skrek. Ångestskriket. Två timmar senare klev jag ut ur duschen och sov i 18 timmar.

Twist
En filmatisering av Charles Dickens historia Oliver Twist, fast om hemlösa, tonåriga bögprostituerade som cruisar Torontos snålblåsiga gator under vintermånaderna, knarkar, fryser, hatas av sina familjer, får stryk och blir rånade. Tänk de deppigaste scenerna i Midnight cowboy och sy sedan ihop dem till en enda sammanhängande film som du önskar att du aldrig hade börjat titta på.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)


Den här var jobbigare än vad jag trodde skulle vara. Efter att för sjuttioelfte gången se en bräcklig och förstörd Nick Stahl få stryk och bli av med sina pengar vill man inget annat än att börja karva sina armar med osthyvel. Jag vill inte dö, jag bestämde mig för att tuppa av istället, jag tog en rejäl ansats och sprang rakt in med huvudet före i min betongvägg.


R: Slå först, slå hårdast

Den här danska fängelsefilmen är ”Vägen ut” om det aldrig hade funnits en väg ut, och om Björn Kjellman hade smugglat droger medelst kinderägg i röven. Inte ens när huvudpersonen brutalt knivmördas tar filmen, eller eländet, slut. Den resterande halvtimmens speltid ägnas åt att följa filmens enda övriga sympatiska karaktär – det enda vittnet till mordet, som avrättas av de andra fångarna genom att de häller kokande olivolja över hans nakna kropp när han ligger och sover. Rulla eftertexter.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)


Sista 40 minuterna satt jag på mina bara knäskålar, jag bönfallde om att få se eftertexterna så fort som möjligt och jag grät ohejdat. Det här var den mest osympatiska film jag någonsin sett men jag hade inga allvarliga men efteråt. Förutom att jag sov med en kniv i vardera hand ifall någon skulle överfalla mig med kokande olja.

Salò
18 barn kidnappas och förs till ett slott där de under några månader utsätts för tortyr och våldtäkter. Och då måste den meningen klassas som en av de mest inbjudande beskrivningarna som någonsin gjorts av Salò. Tungor klipps av, ögon skärs ut, ett gästabud arrangeras där unga pojkar och flickor (fastkedjade i halsen) tvingas äta mänsklig avföring från serveringsfat. Sedan torteras de till döds genom en kombination av skalpering, brännmärkning och misshandel. Allt styrs av fyra kåta medelålders maktmän. Kort och gott alla dina fördomar om Italien i en film.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)


Regissören som gjorde denna film blev mördad innan premiären. Jag förstår förövaren till fullo och jag tror att jag hade tagit tag i saken själv om han hade levt idag. Efter denna film förlorade jag mataptiten och åt ingenting under 14 dagar.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar
I det fyrverkeri av gråtoner som bara kan uppnås i ett 80-talsmiserabelt Rumänien tvingas en fattig ung tjej sälja sin kropp för att kunna genomföra en illegal abort med all den värme och omsorg det forna östblocket blivit så känt för. Det här är en misär som måste upplevas för att förstås, på samma sätt som att innehållsförteckningen vatten, bakpulver, slutet utrymme på papper aldrig kan göra den blandningen rättvisa.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)


Under de första 20 minuterna har man förhoppningar, det här kommer bli bra! Hon kommer klara sig!

Icke, så fel man hade. Regissören försöker inte berätta för oss vad som händer med karaktärerna på djupet utan är ständigt iakttagande av karaktärerna. Det kändes som jag satt i det där rummet. Väntade på att min vän skulle få göra abort, men först skulle jag se på när hon tvingade till prostitution för att vi inte hade råd att betala för aborten. Det skapade en jävligt jobbig stämning under hela filmen. De fem längsta minuterna i filmen var när hennes kompis ska dumpa abort-fostret i en gränd. Jag mådde dåligt, jag visste inte hur jag skulle klara mig igenom nästa film, nummer sju i ordningen. Jag orkade inte med mera, jag ville hoppa från fönstret. Jag drog upp rullgardinerna som varit nerdragna sedan Jonas och Kristofer lämnade mig med ”De Tio”. Jag ser då att Jonas och Kristofer visste om att jag skulle försöka, fönstrena hade de bommat igen. Jag gick och la mig under sängen.

Nil by mouth
En reklamfilm för Londons sydöstra förorter där hustrumisshandel, alkoholism, missfall, drogberoende och att tvingas freebasa drogerna man gömt i ändtarmen alla är givna sevärdheter.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)


Jag hade inte en aning vad jag skulle få se för något men som anglofil var jag relativt optimistisk att må okej efteråt. Jag knäppte igång filmen. Misshandel, hustrumisshandel, heroin, misshandel, hustrumisshandel, ännu mer övervåld och en överdos med dödlig utgång. Jag var kritvit i ansiktet när sluttexterna började rulla. Allt snurrade plötsligt och jag ramlade handlöst på golvet. Jag låg raklång där avsvimmad och sakta öppnade jag upp ögonen eftersom jag hörde en duns i min lägenhet. Någon var där och då såg jag den fläskige mannen från filmen. Han var nu i min lägenhet, han var trött på att spöa skiten ur sin fru och han ville istället prygla upp mina späda kropp. Jag sprang in på toaletten och låste in mig. Jag vred på iskallt vatten i duschen och satte mig där igen. Den sjunde natten tillbringades i duschen.

Dancer in the dark
Kanske tidernas mest förträngda film. Om en blind kvinna från Tjeckien (redan där) som jobbar i en Fabrik för att spara ihop pengar och försöka rädda sonen från sin ärftliga ögonsjukdom, blir falskt anklagad för stöld och sedan hängd. Det här kan mycket väl vara det perversaste som har hänt världen.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)


Det var verkligen som Jonas och Kristofer sa, tidernas mest förträngda film. Jag trodde tills för något år sen att detta skulle vara en fjompig musikal. Mer fel kunde jag inte ha. Det här var misär i varenda pixel från min DVD-spelare som spelades upp framför mig Jag förstod inte varför Lars Von Trier blev hemskickad från Cannes senast men en ännu större gåta är att han inte blev utslängd när den här filmen visades på festivalen.

Det här var min åttonde film och konsekvenserna efteråt skulle bli fatala. Efter filmen sprang jag till banken och tog ut allt jag ägde. Knackade på grannen och kramade om henne, jag sa att allt skulle bli bra. Hon fick mina sparpengar i ett kuvert, hon kunde äntligen rädda sin son från att bli blind skrek jag hysteriskt till henne. Hon blev livrädd och anmälde mig till styrlesen. Nu vill de att jag flyttar så fort som möjligt.

Submarino
Jag har nog aldrig relaterat till uttrycket "you had me att hello" mer än första scenen i Submarino där två unga pojkar stjäl sprit av sin alkoholiserade mamma, super sig fulla och råkar döda ett spädbarn. Sen följer filmen deras vuxna liv: sprutnarkotika, självstympning, misshandel, fängelsemisär och en tjock, lätt utvecklingsstörd bipolär man som våldtar en kvinna i ett hotellhem. Sammanfattningsvis: det finns film i färg och det finns svartvit film. Sen finns det grå film. Där finns det ingen kontinent som slår Europa på fingrarna.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)


Jag var förstörd efter åtta filmer, en smältdegel av intryck från mörkaste pinorummet i Rumänien, ett sadistiskt slott, ett avgrundsmörkt Toronto och mycket mer. Lägenheten var ett negativt energifält. Sprutnarkomaner, självmordbenägna och Martin Timell knackade på.

Inledningen av filmen var inte det optimala för mitt psyke, resten var inte heller det optimala för mitt psyke. Inte för någons psyke. Nu var det dags för den sista och tionde filmen. Jag ringde runt till mina syskon och föräldrar och berättade att jag älskade dem. Pappa frågade vad fan jag höll på med, jag sa att jag ska se på film, han slängde luren i örat på mig.

Den sjunde kontinenten
Österrikisk 80-talsfilm om en förortsfamilj som drivs till kollektivt självmord av den skenande ångest som följer med vardagens monotoni och meningslöshet, med betoning på exakt alla ord i den meningen. Tänk den handlingen, iscensatt av en regissör med en uttalad ambition att "våldta publiken".
(Skrivet av Jonas och Kristofer)


Sista filmen, den tionde. Det skulle också visa sig att den var den värsta utav allihopa. nappt en tillstymmelse till dialog under hela filmen. Jag vred mig runt på golvet likt en mask av olust. Jag hade på känn att filmen skulle spåra ut fullständigt och jag räknade med att mina dagar troligtvis var räknade.

De sista scenerna se är utan tvekan det jobbigaste som har skapats via ljud och bild, trettio obeskrivligt jobbiga minuter där familjen monterar ner sina liv. De tar ut varenda krona i kontanter från sina bankkonton och åker hem. Modern, fadern och deras söta dotter börjar att spola ner alla deras pengar i toaletten för att senare gå en knäpptyst bärsärkargång på hemmet. Familjefoton rivs långsamt sönder i småbitar av dottern. Föräldrarna ödelägger dotterns rum, dockhus och hennes teckningar omintetgörs. Resten av huset slås sönder med hammare och andra tillhygen. Crescendot är att den helt vanliga familjen tar kollektivt självmord i protest mot vardagstristessen. Slut. Kvar satt jag där i en vecka, rörde inte en min. Jag förstod först efteråt vad jag utsatt mitt psyke för.

Epilog
Äntligen tillbaka som människa, kan nu äta mat och skratta åt livet. Katten har jag slängt ut. Livet är bra igen men jag ska berätta för er, jag har varit i helvetet och vänt.

Inget ont som inte för något gott med sig, jag har lärt mig några saker. Om jag skulle få för mig att öppna en egen version av Guantánamobasen här i Sverige hade jag garanterat knäckt psyket på mina fångar med dessa filmer. Jag vet exakt hur många feelbad-filmer du måste se innan du når den mänskliga brytpunkten och ditt gamla jag är som bortblåst. Tio.

Vad Jonas och Kristofers slutgiltiga mål med detta experiment är har jag inte förstått. En sak är iallfall säker, de borde skickas till Haag och åtalas för folkrättsbrott. Jag avråder starkt samtliga läsare från att göra detta experiment under några som helst omständigheter. Det här är absolut det mest psykiskt påfrestande jag har gjort under hela mitt liv. Jag skulle helt ärligt hellre sitta naken i garderob under två månader och var tredje timme besökas av Kristofer med en piska i handen för att prygla opp mig. Se filmerna i ett långsamt tempo för att undvika mental ohälsa (under minimum en tre års period), det är trots allt tio väldigt bra filmer. Tack för mig.

Om ni vill komma i kontakt med mig av någon anledning har ni min twitter här.

6 kommentarer:

Martin sa...

Srpski film ska vara rätt droopy att se också. Min polare laddade ned filmen på min dator, och visade mig nyckelscenerna. Det fick räcka, tyckte transportsträckorna där emellan kändes överflödiga efteråt.

olikt mig, som faktiskt har Requiem... bland mina favoritfilmer tillsammans med Wir Kinder vom Bahnhof Zoo: estetiskt tilltalande ångest.

Marielle sa...

Ska ha dessa filmer i åtanke då jag bildar familj & ska ha fredagsmys.

Anonym sa...

synd att ni missade Threads.

Anonym sa...

Fantastiskt.

Anonym sa...

Underbar läsning, testa att kolla in aurore när du är redo igen.

Nicki sa...

Dead Man's Shoes.
En soldat atervander till sin hemstad. En gra och regnig stad i England. Han far reda pa att hans utvecklingsstorda bror har blivit mobbad och utsatt for grymma saker av nagra smatt kriminella personer och, med hjalp av brodern, hamnas valdsamt.
Slutscenen ar en av de varsta jag har sett. Sa psykiskt pafrestande.
Sag den en glad sondag i soffan men min pojkvan och varan kompis efter en trevlig maltid. Nar sluttexterna borjade rulla laste jag mig in pa toan och grat i 10 minuter. Jag sa inte ord pa vagen hem och smyghatade min pojkvan som hade rekommenderat den till mig. Den paverkade mig sa mycket att sist jag sag en jattesorglig film (Boy A - satt hela filmen och hoppades pa att den skulle sluta lyckligt for den var sa jobbig.. I was wrong) borjade jag tanka pa just den dar slutscenen igen och blev annu mer ledsen.
Men ni maste se den! Sjukt bra film :)