jonas adner

J-Lo

2012-02-25T03:22:00.011-08:00

Jag minns tiden innan jag såg den här sista bilden, hur oskuldsfull jag var. Alla skratt, allt bus. Vårt bekymmerslösa sätt att dansa nedför gatan. Jag minns kvällarna vid vattnet, jag minns sockrade jordgubbar i bersån, jag minns gammelfarmors sagoröst. Jag minns den lille igelkotten under trappen som vi matade med rostat bröd och silverte. Jag minns känslan av mänsklig kärlek. Nu känns det som ett annat liv.

Designen bakom den är för övrigt gjord av samma kille som formgav affischen till Drive.

"Jag fortsatte att leva isolerat"

2012-02-20T05:28:00.002-08:00

Det finns en person som vad jag än har försökt koka ihop i mitt liv alltid har legat steget före genom att göra det på allvar och det är Regina Lund. Jag experimenterar för att hitta en prosa så frånstötande som det svenska språket kan forma, Regina Lund skapar facit i form av en erotisk novell i Sveriges största kvällstidning. Jag fabricerar en fråga om hästar till en siare, Regina Lund undrar på allvar om det kan vara så att skådespelaren Greta Garbo har tagit kontakt med henne i skepnad av en kråka och kommunicerat genom att kraxa. Jag är Salieri.

lite VÄL glad i på spåret-publiken.jpg

2012-02-18T02:40:00.013-08:00

Antingen föreställer den här bilden en mamma i sällskap med en liten mindre mamma, eller så är det där en pojke i sjuårsåldern som fullkomligt ä l s k a r buskluriga ordvitsar om jämtländskt linneväveri:

Världens längsta sketch

2012-02-15T11:24:00.000-08:00

Världens längsta sketch är Gomorron Sverige- och Aktuelltprogramledaren Ann-Britt Ryd Petterssons mångåriga och fortfarande pågående gestaltning av sin klassiska karaktär "programledare som pratar något helt otroligt tyst".

Inkomna mail

2012-01-27T02:12:00.000-08:00

"Allt för hästen – ProFarma Foderring"

Sista skrattet kommer alltid från Polgara.

Kan jag ha varit en häst?

2012-01-19T06:44:00.001-08:00

Alla som vet ens det minsta om att leva livet är bekanta med sierskan Polgaras (certifierat medium) stående Aftonbladet Klick-sida för spådom och magitips. Därför måste ni förstå den rena lycka som uppstod när frågan jag skickade in för några veckor sedan dök upp i tidningen i dag, inklusive den kärnfulla rubriken "Kan jag ha varit en häst?" och bilden på en vackert rågblond palomino:

Överst på mitt CV för resten av mitt liv:
"Jonas verkar vara en naturlig djurkommunikatör
– Polgara, januari 2012"

Från Pehr Trollsvedens hemsida (genialt: "spökutdrivning med mera"):

Jag tycker att vi alla kan unna oss den mentala bilden av mannen ovan som undervisar på någon farm i Karlstad om "djurens chakran" och "Övningar på djur (medtagna bilder)", men kanske framför allt "Kommunikation med besökande djur".

Men det finns inget sammanhang i livet då verkligheten överträffar dikten mer än på Polgaras Klicksida. En utvald favorit är Magiskolan ("Tacka elden efteråt").

Men kanske mest av allt Veckans DRÖM. För mig GÅR det nästan inte att toppa tanken på personen som ligger bakom "...eller var det mest en skön dröm?"

Sverige

2012-01-14T03:45:00.001-08:00

Persbrandts nya "nya superkropp"

2012-01-09T07:23:00.000-08:00

Expressen 2010:

Expressen februari 2011:

Aftonbladet december 2011:

Expressen januari 2012:

Persbrandts gymstatus har blivit det nya "De tjänar mest där du bor". Det är Chuck Norris-humorn förpackad som helt oironisk journalistik. Det här är Expressens löp mars 2012: "Persbrandt sover inte, han väntar".

Det här är holland

2012-01-07T03:43:00.001-08:00

Det här måste ha GOD potential att gå till historien som det ondskefullaste som människan någonsin lyckades åstadkomma. Det är en holländsk cover av Boten Anna anpassad för det landets oblygt rasistiska jultradition "Sinterklaas". Inklusive ett historiskt deppigt båtrave, svettiga pojkmän och helt otroliga mängder skokrämade ansikten.

Return of the mack

2012-01-06T04:23:00.000-08:00

Om Bengt Ohlssons DN-meltdown och #beskrivdittsexlivmedenfilmtitel-epidemin är så är det väl bevis på att framtidens massförstörelsevapen inte kommer att vara atomvapen eller biologisk krigföring. Det kommer att vara sopiga debattartiklar slår ut internet genom överhettning.

Det är en så given väg att ta som terrorist. Att bomba en sambandscentral: svårt och jobbigt. Att anta formen av en hockeybloggare med kvinnosynen hos en hustrumisshandlare i 1920-talets Alabama och sedan skriva ett inlägg om mödrars roll i hemmet: fritt fram.

Dessutom är effekten så mycket större. En självmordsbomb på sin höjd kanske lyckas döda en handfull och skapa några veckor av diffus oro. Att däremot hamra ut ett goebbelskt blogginlägg om en polsk barnflicka, det kan rasera den allmänna känslan av välbefinnande och framtidstro för ett helt land.

Apokalypsen kommer inte att vara ett planterat utbrott av muterad mul- och klövsjuka. Apokalypsen kommer att vara ett överbelastat internet till följd av en samskriven ledartext där Marcus Birro, Pär Ström, och Jan Björklund går samman för att propagera för "en återgång till gamla hederliga svenska ideal".

Första steget är när rykten börjar florera om "en kompis kompis som sprang efter en man som tappade sin plånbok för att ge tillbaka den" och som tack fick det varnande rådet "undvik hela finest.se/blogs den 30 mars". Sen händer det.

Nästa terrorbudskap kommer inte att vara "krossa Eurabien", det kommer att vara "Vad jag vill ha sagt med det här, undrar ni? Ingenting alls. Jag bara kör."

(Tog först bort det här inlägget när den första kommentaren var en Eurabienrelaterad misstolkning av guds nåde och nummer två utnämnde det till det sämsta inlägget någonsin. Men va fan, det får vara en blandning av högt och lågt och katastrof här. Have it good. Glenn)

Svenska knipövningar

2011-12-22T04:32:00.000-08:00

Länge trodde jag att Prostatabröderna – ett brödraskap och självfinansierat tv-program på Öppna Kanalen om, för och av män med prostatacancer – hade Sveriges ohotat bästa övertalningskampanj för knipövningar (deras officiella urinläckage-slogan är "Sista droppen hamnar alltid i byxan!"). Men nu har hela den övertygelsen plötsligt satts i gungning.

Förutom lite oklara debattinlägg om "Säpoantastning” och "Göran Perssons makt" innehåller Prostabrödernas hemsida ett inslag om vikten av knipövningar. Det börjar med att programledaren Lasse pratar rakt in i kameran (bilden ovan) om en incident som inträffade när han var och spelade tennis: "Jag hade blå tennisbyxor och gick in och kissade innan", men trots det väntade en otrevlig överraskning när han kom tillbaka ut på plan.

"Det hade kommit en blöt mörk fläck där fram". Sista droppen hamnar alltid i byxan!

Sedan startas deras "egen Friskis & Svettis som ska heta Knip & Tät". Vilket leder till att "ett gäng glada grabbar" beger sig till en lokal för att lära sig göra knipövningar av en "ung böna". Det här är ju inget att skratta åt såklart – det där kommer för eller senare att vara en grå tisdag av urinläckageövningar i mitt liv – men, ja, Susanne Lanefelt lyckades tydligen aldrig riktigt "sexa till" den svenska knipövningen.

Ljudbilden här är: ett tyst rum, åldrade fötter som trippar i strumplästen, enstaka utbrott av högljudda kämparstön.

Men. Som sagt har det nu dykt upp en ny utmanare och det är Tenas temasida för urinläckage. Där finns bland mycket annat den just nu ledande "knipbloggen" i Sverige, signerad Hillevi Caris Svensson.

"Inga speciella kläder behövs heller."

Återigen: kudos för initiativet, tror jag. Det är väl framför allt bildvalet i kombination med textbudskapet här som känns värt att lyfta fram. Det här, det är sinnebilden av ett liv med urinläckageproblem:

Sidans paradavdelning är detta virtuella pussel som kan läggas medan man gör sina knipövningar:

God jul.

Dressed for succession

2011-12-20T05:00:00.000-08:00

Inför senaste valet hårdlanserades en gredelin klädstil på Maud Olofsson. Under sista veckorna pendlade hon utan undantag mellan två lila, blomtryfferade blusar i samtliga tv-framträdanden.

Nu när Annie Lööf har tagit över står en sak klar: Centern – inte så mycket ett politiskt parti som ett påskpyntat Kappahl-skyltfönster som då och då överraskar med någon lite oklar småföretagaråsikt.

Du är var du bor

2011-12-01T10:55:00.000-08:00

Expressen har börjat med en ny form av lokala löpsedlar för varje stadsdel. Som den här från Södermalm i dag:

Samtidigt på Östermalm:

Det här är väl kanske det närmaste en east side/west side-beef man kommer i Stockholm: Södermalmsborna backar "sin" Helen Sjöholm medan Östermalm reppar med den lokala hjälten Arne Hegerfors. Det är framför allt roligt hur lite "från x"-tillägget har med personen att göra. Helen Sjöholm är född i Sundsvall och Arne Hegerfors, född och uppvuxen i Majorna, är väl lika "från Östermalm" som "Jenny" är "from the block". Jag ser fram emot att följa det här konceptet vidare: "Hosni Mubarak från Gamla stan flydde i natt", "Läkaren från häktet: 'jag dödade inte Michael Jackson från Norrmalm'" etc.

Å andra sidan kanske den för Kungsholmsborna är oöverträffbar:

Ingvar Carlssons

2011-11-17T05:36:00.000-08:00

För ett tag sen publicerade jag de här två bilderna av "Ingvar Carlsson i sällskap med hustrun Ingvar Carlsson". Nu har Svunnig och en Henrik Unogård tagit konceptet vidare med en bild där Ingvars panna rymmer ett till uppsättning av hans ansikte, följt av en genibild av Ingvar Carlsson i sällskap med hustrun Ingvar Carlsson.

Varför är inte det här mitt utseende:

Åldras med ovärdighet

2011-11-04T04:56:00.000-07:00

Det svåraste i livet är att åldras med värdighet. Och ju mer framgångsrik en person blir, desto svårare är det. En knegare som håller huvudet nere och viger sitt liv åt att långsamt brytas ner inom timmerindustrin kommer förmodligen att somna in med en viss stolthet. Medan en person som Michael Jackson kan följa sin tid som världens största stjärna med att busa med en liten apa i ett "fantasiträd".

Eller, som Buzz Aldrin, följa upp Apollo 11-rymdfärden med att alkoholisera sig något så in i helvete, genomgå ett unikt miserabelt äktenskapshaveri, ruinera exakt hela sin Nasa-karriär och istället tvingas ta jobb som bilförsäljare. Man vet någonstans att man har varit på botten när det här är närmaste en comeback man kommer att komma:

I Sverige är kanske de största stjärnorna vi haft i modern tid "VM-hjältarna 94". Här är därför en epilog till succésommaren i USA.

Thomas Ravelli
Thomas Ravellis CV i kronologisk ordning: "Diverse" – geniförklarad succémålvakt – "festfixare" – krönikör – "DJ" – posterboy för Hjärt-lungdfonden – spridda inhopp i Doobidoo. Samt MED-författare av sin egen självbiografi ("Thomas Ravelli Nr. 1") där han bland annat berättar om fotbollskarriären, första mellanölsfyllan i Götlabörg och hur han brukade klippa sönder sina lagkamraternas kalsonger.

Martin Dahlin
Sadlade om till att nu leva på att låta sy upp något slags dyrare Batistiniskjortor.

Anders Limpar
Gick från svenska landslaget till en kortare comeback i "Djursholm United" till att starta krogen "Limpbar" till att driva krogen "Limpbar" i fördärvet till att starta tobaksbutiken "Anders Limpar spel och tobak" till att driva tobaksbutiken "Anders Limpar spel och tobak" i fördärvet.

Olyckligaste öde hade förmodligen limpbaren som när den peakade hade en stämning som man kan scrolla runt här och få lite känsla för, men efter det råkade den bland annat illa ut under en "förintelsekonferens" i området och blev senare "sönderslagen av huliganer".

Men Anders Limpars stora eftermäle kommer, oavsett vad han gör av sitt liv, att vara Blåsningen där Anders luras av en "galen professor" att han reser i tiden. Det är värt att se om alla klassiska delar av det inslaget (finns att se här) – blaséreaktionen "å fan äre sant alltså?", hans fråga om fotbollsresultatet etc – och ha i åtanke att han tidigare i år rasade mot Mästarnas mästare över att klippningen "gav en dålig bild" av honom.

Pontus Kåmark
I stort sett allt som Pontus Kåmark har ägnat sig åt sedan han återvände hem efter VM 94 har varit en nationell tragedi för Sverige. Alla länders samlade rikedomar, värdesaker och presentkort skulle vara en otillräcklig lön för vad han ställt upp på för svenska spelbolag. "Cykel på köpet"-kampanjen får typ Dogge att framstå som JD Salinger i jämförelse.

Här är två tidningscitat och ett antal bilder från Pontus arbete tillsammans med Betclic:

"Spelbolaget vill locka spelare - med varmkorv och massage av Pontus Kåmark."

"I filmerna skildras bland annat hur Pontus Kåmark knådar deg, rider på en varmkorv och jagar en kyss - av sig själv."

Kennet Andersson
Medverkade i Kändisdjungeln. Utöver det har han inte synts mycket mer än en HD-artikel om när han "blev hemmaman".

Tomas Brolin
Efter fotbollskarriären engagerade sig Tomas Brolin i företaget Twinnovation som "marknadsförde ett dammsugarmunstycke". Företaget gick sedan vidare med – och detta är citerat rakt av från Aftonbladet – "ett nytt ergonomt dammsugarrör och på det medicinska området en helt ny stomi-byxa".

Men succén med stomi-byxan uteblev (eventuellt till följd av konkurrensen här) och Tomas startade, precis som Anders Limpar, istället en krog ("Undici") där det italienska köket äntligen fick en chans att möta det norrländska. Undici förlorade sedan tillståndet ett antal gånger innan det lades ner (för att sedan återuppstå utan Tomas).

Även Tomas Brolin har varit med i ett antal spelbolagsreklamer. Det är dit idrottsskarriärer kommer för att dö. Men hans huvudsakliga sysselsättning nu tror jag är riktigt tveksamma pokerturneringar runtom i sämre Europa.

Men hans främsta avtryck sedan fotbollskarriären är givetvis med Friends in need, gruppen med det kanske mest smygsorgsna namnet någonsin. Det är vänner – i en lite allmän nöd. Hela nationalsången för allt vad det här inlägget handlar om är nog när Dr Alban, Björn Borg och Tomas Brolin går ihop och sjunger "alla vi, längtar efter sommaren".

Magnus Hedman
Vet du redan vad Magnus Hedmans öde blev så vet du redan vad Magnus Hedmans öde blev. Vet du inte vad Magnus Hedmans öde blev ska du vara glad över att slippa leva med vetskapen om vad Magnus Hedmands öde blev.

Jonas Thern
Är i dag gymnasielärare och "har fått en joggingrunda uppkallad efter sig på Apladalskolan i Värnamo". Blev "årets smålänning" 2010. Med andra ord den ur laget man helst skulle vara i dag.

Men. Det här är inte för att driva med dem. För det första: hade jag varit en VM-hjälte 1994 kan vi alla utgå ifrån att jag hade toppat den här listan med något riktigt oklart Nalle Knutsson-liv. Herregud, det finns väl ingenting den här bloggen är mellan raderna så mycket som en lång paniktext om allt ovärdigt som kommer att drabba en förr eller senare.

För det andra: bortsett från ett fåtal undantagspersoner med en utomjordisk drivkraft – Joan Rivers, Don Rickles etc – är det så för alla att åldras. Det är inte lätt att leva, men det är ännu svårare att dö långsamt. På ett eller annat sätt kommer vi alla en dag att göra reklam för Betclic i en rastafari-look från MS Paint. Innan dess gäller det att bara försöka peaka så mycket som möjligt.

Kort sagt: det enda jag riktigt önskar av livet är att en dag få chansen att driva ett företag i fördärvet under utvecklingsarbetet med en stomi-byxa.

En feelgoodfavorit från förr

2011-10-20T04:38:00.001-07:00

22 augusti 2007:
Skådespelaren Ulf Larsson har låtit kremera sina hundar.
Nu står deras urnor i köksfönstret.
När han dör ska de återförenas och askan blandas.

I Ulf Larssons köksfönster står två urnor. I den ena ligger askan efter bulldoggen Ossian och i den andra den engelska basseten Douglas aska.
- När jag trillar av pinn ska vår aska blandas, de ska återförenas med mig, säger han och berättar att det är inskrivet i hans testamente.

Bildtext: URNORNA STÅR I KÖKSFÖNSTRET Skådespelaren Ulf Larsson har askan efter sina två kremerade hundar Ossian och Douglas stående i fönstret hemma.

Till den 8 oktober:
Ulf Larsson får inte ta hundarna med sig in i himlen.
Det upprör artisten Lili Päivärinta från Lili & Susie:
– Man ska få bli begravd med den man älskar.

– Jag tycker det är synd. Man borde ha rätt att bli begravd med den man älskar oavsett om det är ett djur eller en människa, säger artisten och djurvännen Lili Päivärinta.
– Min pappa gick bort för några år sedan och jag liknar det med när mina hundar gått bort. Jag har varit lika förkrossad alla gångerna.

Det bästa i den artikeln, och en av kvällstidningsjournalistikens största genidrag genom alla tider, är dock när de plockar in:

I visan frågade sig artisten Hasse ”Kvinnaböske” Andersson om man får ta hunden med sig in i himlen. Han upprörs nu över att svaret är nej.
– Man strör salt i såren helt i onödan, det stör ju ingen att Uffe blir begravd med sina hundar. Jag kan inte tänka mig en himmel utan djur, säger Hasse Andersson.

Hasse "Kvinnaböske" Andersson är alltså tillfrågad enbart i egenskap av "en man som en gång skrev en visa om hundvänner som gått bort".

Men! Sen den 28 september 2009:
Uffe Larsson fick som han ville.
Han begravdes tillsammans med sina älskade hundar.
– Det var ett måste. Jag hade lovat honom det, säger änkan Lillemor Torsslow.

Det har gått ett år sedan artisten och skådespelaren Uffe Larsson dog. Vid graven på Norra begravningsplatsen står alltid en skål med godis, som han tyckte så mycket om.
Lillemor:
– Begravningsentreprenören sa att det var helt upp till mig vad jag stoppade i kistan.
Hon lade ner de fyra urnorna tillsammans med ett kärleksbrev och Uffes favoritgodis innan hon stängde locket. Nu vilar han och hundarna tillsammans under en bädd av blommor, hälsningar och levande ljus.
Stipendium
På samma plats vill Lillemor begravas tillsammans med parets kungspudlar Shady och Russian.

Det lyckliga slutet: En dag kommer Ulf, Lillemor, Ossian, Douglas, Lennart, Julia, Shady och Russian att få vila tillsammans.

Sverige

2011-10-18T00:33:00.001-07:00

I slutet oktober äger "Sveriges största alternativa själs- och andlighetsmässa" Harmoni-Expo rum i Stockholm. Under två dagar intas Solna av en blandning av certifierade häxor, certifierade hästtolkar och bara hederliga gamla fjäderskruds-"indianer" från Skövdetrakten. Enligt hemsidan erbjuds bland annat följande tjänster (och alla exempel här är äkta):

Andlig Kirurgi
Detox Fotbad
Din personliga inre färg
Djurkommunikation (medtag foto)
Magi
Spå dig i Runor
Tankefältterapi
Änglakonsultationer
Samt mycket mera

På mässan kan man dessutom botanisera bland en buffé av:

Aforismkort/Insiktskort
Jordstrålningsprodukter
Kristallkuddar
Lyckoamuletter
Meditationspallar
Produkter från Kina
Trummor
Älvor, Gudinnor
Änglaessenser
Samt mycket mera

Men mässans stora dragplåster är utan tvekan föresläsningarna. Här är fyra av de stora affischnamnen:

Jag tror inte att jag någonsin har varit mer nyfiken på något än Carita Stenbäcks spirituella stand-up. "Har ni tänkt på det här med kosmisk zonhealing?" Men man är inte heller helt osugen på:

10.30: Ellinor Martinsson – Storseans med andekontakter 50 kr
11.15: Britt-Marie Eriksson – Hur ska en BH sitta och varför?
11.30: Ann-Charlotte Oksanen – Bordsdans 50 kr
12.00: Branka Okeijn – Lyssna på dina änglar och skifta vibration 50 kr
12.15: Maria Solkråka – Häxans Väg - en väg till kvinnlig urkraft 50 kr
12.30: Almira Guldstråle – Änglar som hjälpare i ditt liv 50 kr
13.00: Jessica Norell – Verktyget om hur du får allt du önskar på en timme 50 kr
14.15: Marie Perruchon – Shamansk Trumresa 70 kr
14.30: Pehr Trollsveden – Storseans 100 kr
15.45: Mona Roxendal – Samarbeta med änglar 60 kr
16.30: Zoëland Sofie Heiryd – Be an Attractive Magnet - energitekniker 20 kr

Det kanske är en myt att Sverige är världsledande på att lösa ångest och depressioner med självmord. Att däremot söka tröst i shamantrummor och astralresor, där MÅSTE vi toppa listan.

Boinyköping

2011-10-07T08:09:00.000-07:00

Nyköping är Sveriges just nu bästa stad att bosätta sig i för den som alltid velat leva sitt liv inuti i den ångestridna digerdödsstämningen i Det sjunde inseglet.

Carola

2011-10-02T07:33:00.000-07:00

Det går att vara Josef Fritzl även med verbal "kärlek" istället för fysisk.

Topp två utseende som har blivit ledsna

2011-09-20T06:15:00.000-07:00

1. Ulf Larsson

2. Phil Spector

Awesome people hanging out together

2011-09-17T02:33:00.000-07:00

Har nog redan uppfyllt gif-kvoten, men det finns för många bilder på Putin och Berlusconi att älska.

28 år av svensk nöjeshistoria

2011-09-10T11:29:00.001-07:00

1983:

2011:

Vad man ser fram emot 2030-talet ändå.

Hipsterfaunen

2011-09-06T05:25:00.001-07:00

I somras togs den här bilden under en av F12:s kvällar. Nu har Stockholms hipsterfaun lämnat ytterligare ett spår efter sig i form av den här sko/klöv/revolver-kombinationen i guld:

Ett sätt att gå vidare i det här läget är att kolla av Bernskällarens DJ-lista mot samtliga kunder hos Storstockholms hovslagerier under senaste året. Man kan leva med 99 problem, men inte att ett av dem till hälften utgörs av arten getabock.

Rofl Lassgård

2011-09-03T01:08:00.000-07:00

Men så finns det förstås en utmanare som man aldrig får glömma.

0 girls 0 cup

2011-08-29T06:15:00.001-07:00

I många år har det sagts vara "en fysisk omöjlighet för människor att överträffa", men i och med pressfotograferingen inför senaste Doobidoosäsongen har programledaren Lasse Kronér lyckats åstadkomma det omöjliga och toppa sitt eget rekord i att vara Lasse Kronér. Själlöshetens Usain Bolt.

IKEA tar revansch

2011-08-26T08:29:00.000-07:00

Häromdagen körde Ikea ut den här annonsen i media. Av en olycklig slump skedde det samtidigt som det avslöjades att Ingvar Kamprad, förutom samtliga andra osmickrande personlighetsdrag, också var nazist. Vi får nog anta att det var därför som företaget i dag skickade ut samma bild som omslag till en av sina kataloger, men med en liten modifikation:

Plötsligt har svart liten pojke i sjömanskostym smugits in i en avslappnad pose på golvet (alternativt trillat ut avliden i en "lik i garderoben"-relaterad olycka).

Det här tror jag vi får se som Ikeas egna sätt att ta till argumentet "jag känner många som är svarta!"

Macho på ytan men mjuk inuti

2011-08-19T05:44:00.000-07:00

Om det är en tidning i Sverige som inte har fått tillräckligt mycket uppmärksamhet så är det "Kick off" – som de själva säger: "Sveriges största tidning om konferenser och möten!" Det är alltså ett månatligt magasin om allt det som utspelar sig innan folk är tillräckligt fulla för sexuella trakasserier. Det är tidningen för människor som inte orkar läsa böcker och heller inte tidningar.

Jag tror det kan vara värt att ta en stund och till fullo låta det sjunka in vilka fullkomligt besinningslösa arslen som måste finnas på den prenumerationslistan.

Varje nummer innehåller ett personporträtt av en inspirerande person/föreläsare. Bilden ovan är från en text om John Houdi. Men min favorit är följande sexsidorsfyrverkeri om Stefan Sauk och hans livsfilosofi som jag hittade på en loppis på Gotland. Bara bilderna måste vara det avgjort mest distanslösa och översolade som har publicerats sedan detta. Två män som ger uttrycket wigger en annan definition.

Här är ett citat från slutet som kan förklara dels bilderna, dels texten i övrigt:

"Innan han beger sig iväg på sig motorcykel försäkrar han sig om att han får titta på både bilder och text innan de går i tryck. Stefan är inte bara noga med tider och engagerad i sina egna projekt, han vill gärna ha lite koll på allt annat som korsar hans väg också. När jag ser honom försvinna bortåt vägen kommer jag på att det är ytterligare en motsägelse som gör honom intressant; kontrollfreak och livsnjutare i en och samma person."

Det kan vara värt att ha i åtanke när man läser och ser följande delar av artikeln att allt är regisserat av Stefan själv. Texten börjar: "Stefan Sauk kommer körandes på sin mörkgröna motorcykel med det svarta visiret nedfällt" och fortsätter kort därefter med:

"Han kör motorcykel, hoppar fallskärm, flyger stridsflygplan och racingbil samt utstrålar stort självförtroende och inre trygghet. Det i kombination med hans omtanke och engagemang för sina medmänniskor samt hans artiga bemötande skapar en väldigt intressant person."

Scenen i The Office när David Brent blir intervjuad av en pappersindustritidning och formulerar texten åt journalisten, det finns inte ens 1% chans att det här INTE gick till så. T ex:

"Under åren har han skaffat sig ett rykte som en arg, ung man som inte är rädd att säga vad han tycker."

Är det något Stefan Sauk har skaffat ett rykte om sig att vara så är det ändå ung. Har inte han sett ut att vara döende av naturliga orsaker sedan det sena 80-talet?

Även:

När jag ber om tips på hur man ska göra för att inte bli nervös, ler han hemlighetsfullt och hänvisar till sin föreläsning. Efter lite trugande går han i alla fall med på att dela med sig av lite tips på hur man lyckas med bra kommunikation.
– Säg sanningen, både till dig själv och till den du pratar med. Sedan måste du våga visa vem du är. Viktigt är också att vara intresserad av din samtalspartner. Konsten att vara intressant är att vara intresserad.

– Det är i livet man lär sig de viktiga sakerna, inte i skolan. Visserligen kan det vara bra att kunna räkna, hantera det svenska språket eller det som är kvar av det och framför allt prata flera språk och skaffa sig en bred allmänbildning, men exempelvis matematik i den högre skolan är fullkomligt onödigt om man inte ska lära sig hur man bygger broar, det är bara waste of time. Det viktiga i livet, som man inte lär sig i skolan, är att kunna leva, "life is for living", att kommunicera med andra människor, det här, säger han och pekar växelvis på sig och själv och mig samtidigt som han håller fast min blick med ögonen.

Jag gick in på Stefans hemsida och föreläsningen han har heter tydligen "Zenskräck" och redan där. I övrigt finns bland annat bilder från en golfsafari han gjort till Kenya (med citat som "Kenya tillhör det jag kallar för det 'svarta Afrika' vilket är lite mer på riktigt"). Det diskuteras även planer på att i Kenya, "ute i bushen", göra "en riktigt 'unplugged' konsert med Ulf Lundell".

Utdrag ur hans biografi:
1971 Börjar träna kampsport och har fortsatt med det
1977-78 Assisterar en uppfinnare
1990 Lär sig rida för en filmroll (blir kär i hästen och ska köpa den. Vid veterinärundersökningen visar det sig att den genomgått en misslyckad operation, ”Zacko” får beta i fred och det blir motorcykel istället. Kör sedan dess MC)

Vi pratade om Kikki

2011-08-04T23:36:00.000-07:00

Man undrade hur det måste ha känts för killen som i tårar spelade in Youtubeklippet leave Britney Spears alone!" och sedan såg det spridas bortom all kontroll. Sen skrev man ett blogginlägg till stöd för Kikki Danielsson.

Därmed sätter jag punkt för den konstigaste veckan i mitt liv. Man själv, Kikki Danielsson och Aftonbladets löpsedel är helt enkelt en trojka som man inte någonsin tror att den ska förenas. Den meningen kan verkligen inte understrykas nog. Men detta är helt otroligt – älskar alla som: läst, köpt låten, länkat, skrivit/pratat om det i media osv.

Många har påpekat att jag borde ha valt en låt som Kikki själv skrivit och får pengar för. Jag tänkte att symbolhandlingen var poängen, inte pengarna. Dessutom är Papaya coconut roligare, och lika många hade förmodligen inte köpt en mindre känd låt. Jag har försäkrat mig om att inga pengar går till Bert Karlsson (som sålt skivbolaget) och det är en halv vinst bara det.

Här är en debattartikel om hela grejen. Jag vill även göra reklam för dagens Aftonbladet Klick (igen: meningar man aldrig trodde att man skulle skriva) där Ingela Pling Forsman är intervjuad om vad hon ska göra med pengarna, vilket kanske kan summeras genom omslagsrubriken "Kikki snuvad på pengarna. Ingela 'Pling' Forsman: Hon får inget"

Men Kikki själv blev väldigt glad för kärleksbomben och har svarat i olika sammanhang, men kanske bäst i Kulturnyheterna (03:30 in i programmet).

Så stort tack till alla som genomförde det från svensk nyhetstorkas nya poster poy.

Vi måste prata om Kikki

2011-07-31T09:56:00.000-07:00

I början av maj öppnade Kikki Danielsson sitt nystartade twitterkonto "KikkiDee" med två livsglada tillkännagivanden som gjorde livet lite bättre för alla som har något slags känsla för livets goda. Jag tror ni får vända er till "you had me at hello"-scenen i Jerry Maguire för att till fullo kunna förstå mina känslor när öppningsfrasen "Twittelidoo!" helt plötsligt dök upp i feeden.

Efter det utvecklades hennes meddelanden snabbt till den kanske dystraste samlingen lägesrapporter sedan Anne Franks dagbok.

I det här läget – och jag har verkligen på riktigt aldrig någonsin varit mer uppriktig än här – är det vår skyldighet att försöka ordna upp detta. Alla som från och med nu Twitter-hånar Kikki kommer automatiskt att sättas upp på min dödslista. Jag kunde inte stå mer bakom alla slags avföringsförsändelser och liknande till Carola et al, men Kikki är från och med nu off limits.

Herregud, vi har att göra med den kanske mest genuina och öppenhjärtiga mainstreamartisten som Sverige haft. Ingen kan inte älska henne. Vi ska vara tacksamma att vi ens får leva i samma tid som någon med den nivån av bjussighet. Sådant händer inte i Sverige.

Av den här anledningen är det nu obligatoriskt för SAMTLIGA att gå in och köpa Kikkis "Papaya Coconut" på iTunes. Det är hon SÅ värd. Kunde ni göra det för Anvil kan ni för guds skull göra det för Kikki. Det är den enda betalningen jag någonsin kommer kräva för innehållet i den här bloggen.

I’d rather have a piece of toast

2011-07-16T03:46:00.000-07:00

Inget tema har genererat fler dåliga låttexter än "pengar gör världen illa, var glad istället" (läs: "it's all 'bout the dum dum dumdede dum"). Sämst på många, många år är P3-hiten Jessie J – Price tag:

Seems like everybody's got a price,
I wonder how they sleep at night.
When the tale comes first,
And the truth comes second,
Just stop, for a minute and smile

Why is everybody so obsessed?
Money can't buy us happiness
Can we all slow down and enjoy right now
Guarantee we'll be feelin all right.

Men oöverträffbara mästare är Black eyed peas. Ingen människa, grupp eller organisation kommer nog någonsin lyckas formulera ett sämre stycke samhällskritik än: "What's wrong with the world mama? People living like they ain't got no mamas?"

Ytterligare några av tidernas minst lyckade textrader:

Des'ree - Life:
I’m afraid of the dark,
‘specially when I’m in a park
And there’s no-one else around,
Ooh, I get the shivers.
I don’t want to see a ghost,
It’s a sight that I fear most.
I’d rather have a piece of toast

Bruce Springsteen - Born in the USA:
I'm a cool rocking daddy in the USA

Sanna Nielsen - Empty Room:
Sitting here alone with my memories
Staring at a picture of you and me

I never realised it could make me cry
To hear the children laugh and play outside
A walk in the park shouldn’t be that bad

Hela texten till Empty room är egentligen värd att läsa. Öht alla låttexter som börjar med "Sitting here..." borde placeras i små rymdsonder och skickas ut i evigheten.

Jag vill även slå ett litet slag för Coolios skildring av det hårda livet på gatan i CU when u get there när han vid upprepade tillfällen refererar till en "little Timmy". När det namnet existerar i ens bild av den utsatta situationen i slummen, då har man nog ändå gått Jenny from the Bronx.

Blidösundsbolaget 3

2011-07-01T07:14:00.000-07:00

Det är med stor dysterhet jag tvingas meddela att Christian Kjellvander har blivit nedgraderad den här sommaren. Från en mörk och len stämma som det går passar alldeles utmärkt att helt enkelt gotta in sig i, till något lite i största allmänhet förtrollande. Men den stora anledningen till det här tredje inlägget om Blidösundsbolaget är en upprörd diskussion som har uppstått på ett obskyrt forum för människor som är intresserade av skärgårdstrafik. Med andra ord ett forum där medelålders män är medelålders män.

Tråden startades av en Krister och innehåller länkar till inlägg ett och två. Därefter berättar han att han delat med sig av länkarna till en Jan Claesson som uppskattat dem. Sedan följer en upprörd diskussion om näthat, hån av båttrafik och "dagens ungdom" lite allmänt, bland annat med inlägg av Jan Claesson där han, efter att andra blivit upprörda, vänder kappan efter vinden. Några utvalda delar:

Michael K:
Så där kan man väl raljera om vilka artister som helst, eller vilket annat ämne som helst också. Är det bara en tillfällighet att just Blidösund är i fokus för hans uppmärksamhet, eller har han ett särskilt behov av att ge sig på dom?

Jan Claesson:
En bloggare bland så många andra bloggare, vad ska man säga?

Donkeyman:
Jag är förmodligen dum i huvudet. Idiot. Borde tas om hand. Kanske förses med en skjorta med "löjligt långa ärmar" som binds samman bakom ryggen.

Problemet är att jag inte förstår vad som är festligt med den här bloggen om "Blidösundsbolagets Affischering". De som har satt in kommentarer skriver att de vrider sig av skratt. Men jag är erkänner att jag är så in i helvete korkad att jag hajar "Nada Zero".

Kan möjligen någon av de som "vrider sig av skratt" förklara vad som är festligt. Så att jag också kan få glädja mig åt humorn.

Ralf
Kunskapsbrist hindrar inte denna bloggare.

Jan Claesson:
Nejdå Donkeyman, inte är du dum i huvudet i detta fall. Med glimten i ögat. Jag har själv svårt att förstå det sk roliga i länkarna här ovan.

Mats Östman:
Oj vilken löjligt låg nivå på humorn det var stundtals. Det kan jag inte låta bli att skratta åt faktiskt. Seriöst, för mig känns det som typiska inlägg man skriver när man har mindre kul, som jag har nu exempelvis. Med glimten i ögat Duktigt i alla fall att han vet att Blidösundsbolaget har någonting med båtar att göra.

Roland H:
Är någon förvånad? All så kallad humor i dag grundar ju sig på att förnedra och kränka någon. När man till äventyrs tittar på så kallade populära TV program så får man en grundlig lektion om hur man på bästa sätt förnedrar sina med människor. Inte är det då förvånande att mobbingen frodas i skolorna. Dagens barn lär ju sig mer från datorspel och TV än vad de lär sig i skolan.

Roland?

Krister:
Ganska intressant att man först kan tycka att det är förbannat roligt och så när man senare skriver ett inlägg på detta forum helt vänder kappan och säger sig inte tycka det är roligt! Mycket intressant, vill du förklara så gör det per PM!

Förvånad!

(Uppdaterar inlägget vartefter)

Nordmans bästa skivomslag

2011-06-23T00:01:00.000-07:00

Det här omslaget är en favorit; det innehåller helt enkelt en så otroligt ruskig stämning. Ockulta flygfän i fjärran, lömska skuggestalter som vill en illa, en ulv som skriar i natten, Håkan Hemlin i efterbearbetat månljus – det är såhär Meats Loafs Bat out of hell-omslag hade sett ut om man bara haft tillgång MS Paint. Man måste även lyfta på hatten för en skivtitel som "Du behöver". Bara det, inget mer. Som om det vore rubriken på typ en packlista inför klassresan till Vässarö. "Du behöver: kläder (oömma), hygienartiklar" osv.

"Om gud var jag" är en annan stark titel. Omslaget här måste vara essensen av all Nordmans favoritestetik. En motig långvandring i diffus medeltidsmiljö där saker som häxor och amuletter men kanske även ett sympatiskt litet musikgästabud kan vänta runt varje hörn.

Det är därför man blir så orolig när den här skivan plötsligt dyker upp. Två personer, ur fokus, som gör ingenting, i likadant enfärgade kläder, i ett kalt rum, med inget alls utanför fönstren. Det är så perfekt intetsägande. Det existerar inte språk där den här bilden säger mer än 1000 ord.

Det klassiska förstaalbumet. Ingen kan förneka att han är gullig här.

Även här: klart gullig. "Blyg bakom hörn". Jag ska lägga upp den här och sedan se på medan Cute overload kollapsar av trafiköverhettning. Det är också roligt att jämföra hur mycket respektive medlem är i fokus här om man vet att det var den andra Nordmanmedlemmen, Mats Wester, som startade gruppen.

Technotypsnittet på det här och förra omslaget började användas för några år sedan när Nordman rörde sig mot ett mer dance-orienterat sound, när han började sjunga om häxprocesser och kittelkok över elektroniska 90-talstrummor och hetsigt spelade nyckelharpor. Den epok som för alltid kommer att vara snuvad på genrenamnet häxhouse.

Ta en stund och riktigt låt det sjunka in till fullo exakt hur lågt den här ambitionsribban är satt. Insatsen här rör sig ju någonstans runt nivån "inte ens scrapbook". Att det en gång har suttit en person med det här framför sig på en skärm och känt att detta är nu så bra att det kan tryckas upp i massupplagor.

Kan vi inte alla bara ta varandra i hand och på thanksgiving-vis säga tack till livet och till världen för att vi får ta del av den här bilden. Facklan, härförarblickarna, foderrockarna, kåkfararskäggen, grepptaget om Håkan Hemlins arm. Men det bästa: hur tydligt det blir här att det som krävdes av Mats Wester, efter att ha fösts bort i bakgrunden hela karriären, för att Håkan Hemlin skulle låta honom dela på bildutrymmet var att han gjorde om sig till Håkan Hemlin. Reaktionen när jag såg den här var i princip double rainbow-klippet rakt av.

Absolut bäst är Nordman dock i musikvideo-form. Här är från "Du behöver" där Nordman, fullt seriöst skildrat, slåss mot troll. Under tiden är Mats Wester placerad i en oklar glänta där han får stå och spela nyckelharpa (pre munskägget).

Nordmans reaktion på trollet:

Videon slutar med att Nordman hittar en ljuskälla i marken och sedan lite oförklarligt möter sitt eget ansikte, vilket tydligen avstyr hela trollsituationen.

Nordmans mest ockulta video är till "Om gud var jag" som lanserades som en "skräckvideo" och släpptes lagom till Halloween. Handlingen går i stort sett ut på att en ballerina under oklara omständigheter förvandlas en hårig, fet man i smink och flickperuk.

Parallellt med det rockar Håkan och Mats Wester runt i olika riddarrustningar och kåpor mot en greenscreenad skräckslottsbakgrund som vi alla kan minnas från mappen med bakgrundsbilder i Windows 3.11.

Klimax sker när "monstret" äter... wait for it

Följt av lite diverse "rugg" som inte går att förklara varför det händer riktigt:

"I lågornas sken"-videon följer de otäcka turerna kring en bålbränningen av häxeridömd kvinna.

http://www.statist.se:

Enligt klassiskt Nordman-recept pågår parallellt med det ett Nordman-framträdande där han sjunger låten med ursinne i närheten av en eld.

Ett annat genomgående tema är någon variation på det som pågår här nedan. Féer som dansar förbi i, halvhjärtat stylade alvkvinnor eller bara ett väsen i luftiga kläder som spelar blockflöjft i en farstu:

Den enda videon som direkt skiljer sig är den till låten "Livet som en värsting" där Nordman samarbetar med rapparen Rastegar. Om det upplägget låter roligt i teorin är det verkligen stora julafton sen när Håkan Hemlin kommer in i Dressmanrock och rappar, nej TOASTAR, fram med sitt hesa skri att "livet som värsting var soft för en stund", och sedan fyrar av det minst effektiva brandtalet mot busliv sedan Daddy Boastins "Värsting – ett budskap från Daddy Boastin".

Hiphop-poserar med amputerade händer:

Vi kan gott avsluta det här med några utvalda delar ur den artikel som är oundviklig i ett sådant här inlägg:

I flera månader har snacket gått om Håkan "Nordman" Hemlin och
Christer Pettersson.

Nu pratar sångaren Håkan Hemlin ut om kärleksryktena:

- Nej, jag är inte förlovad med Christer Pettersson.

- Jag fick plötsligt höra att jag, min nya sextonåriga gravida
flickvän och Christer Pettersson skulle flytta samman i en villa.
Jag har inte ens någon sextonårig flickvän, säger Håkan Hemlin.

Det om det.

Gästblogg: David Borg går Alex DeLarge 2/2

2011-06-22T01:43:00.001-07:00

Hej igen, här kommer min sista text om ”De Tio”. Orsaken till att det har tagit tid att skriva den sista skriften är att jag har varit oförmögen att avsluta detta pga mitt psykiska tillstånd. Jag har mer eller mindre bara stirrat in i min vita vägg, har varken pratat med någon eller jobbat. Jag har gått ner åtta kilo och har skaffat en katt. Jag har varit ett psykiskt vrak men mår okej nu efter dessa avgrundsmörka filmupplevelser.

Jag har redan dokumenterat början på min totala nedbrytelse när jag såg första filmen Scum. Här kommer den resterande nedbrytelsen, film för film.

Requiem for a dream
Författaren Hubert Selby Jr har sagt att hans böcker handlar om hur den amerikanska drömmen är ouppnåelig. Sen ägnar han all sin kraft åt att på alla sidor straffa dem som ändå försöker. I den här filmatiseringen av hans roman resulterar sökandet efter en bättre tillvaro i att Jared Leto får armen kapad av en vinkelslip och Jennifer Connelly tvingas utföra sexuella tjänster i en kontext som kan utrota allt vad framtida erektioner heter. Filmen är den kanske mest övernitiska lektionen sedan Första Mosebok i att inte gå utanför sin trygghetszon.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)

Jag ska inte hymla, jag hade sett denna film förut. Jag var förberedd på vad som komma skall. Därför sov jag i 12 timmar och åt en stadig måltid innan. Filmen startade. Jag blev till en början påmind om Ellen Burstyns briljanta skådespel, jag nästintill satt och applåderade i fåtöljen. Jag kommer på sen att hon är åskådarens kryptonit. Jag tror inte jag har sett någon film där vi får se karaktärena under två timmar slå varandra i att förudmjuka sig själva. Ellen Burstyns karaktär vinner i denna olidliga gren efter ett målfoto med Jennifer Conelly. Det räckte för mig, jag hann bara slita av mig byxorna innan jag hoppade in i den iskalla duschen och skrek. Ångestskriket. Två timmar senare klev jag ut ur duschen och sov i 18 timmar.

Twist
En filmatisering av Charles Dickens historia Oliver Twist, fast om hemlösa, tonåriga bögprostituerade som cruisar Torontos snålblåsiga gator under vintermånaderna, knarkar, fryser, hatas av sina familjer, får stryk och blir rånade. Tänk de deppigaste scenerna i Midnight cowboy och sy sedan ihop dem till en enda sammanhängande film som du önskar att du aldrig hade börjat titta på.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)

Den här var jobbigare än vad jag trodde skulle vara. Efter att för sjuttioelfte gången se en bräcklig och förstörd Nick Stahl få stryk och bli av med sina pengar vill man inget annat än att börja karva sina armar med osthyvel. Jag vill inte dö, jag bestämde mig för att tuppa av istället, jag tog en rejäl ansats och sprang rakt in med huvudet före i min betongvägg.

R: Slå först, slå hårdast
Den här danska fängelsefilmen är ”Vägen ut” om det aldrig hade funnits en väg ut, och om Björn Kjellman hade smugglat droger medelst kinderägg i röven. Inte ens när huvudpersonen brutalt knivmördas tar filmen, eller eländet, slut. Den resterande halvtimmens speltid ägnas åt att följa filmens enda övriga sympatiska karaktär – det enda vittnet till mordet, som avrättas av de andra fångarna genom att de häller kokande olivolja över hans nakna kropp när han ligger och sover. Rulla eftertexter.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)

Sista 40 minuterna satt jag på mina bara knäskålar, jag bönfallde om att få se eftertexterna så fort som möjligt och jag grät ohejdat. Det här var den mest osympatiska film jag någonsin sett men jag hade inga allvarliga men efteråt. Förutom att jag sov med en kniv i vardera hand ifall någon skulle överfalla mig med kokande olja.

Salò
18 barn kidnappas och förs till ett slott där de under några månader utsätts för tortyr och våldtäkter. Och då måste den meningen klassas som en av de mest inbjudande beskrivningarna som någonsin gjorts av Salò. Tungor klipps av, ögon skärs ut, ett gästabud arrangeras där unga pojkar och flickor (fastkedjade i halsen) tvingas äta mänsklig avföring från serveringsfat. Sedan torteras de till döds genom en kombination av skalpering, brännmärkning och misshandel. Allt styrs av fyra kåta medelålders maktmän. Kort och gott alla dina fördomar om Italien i en film.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)

Regissören som gjorde denna film blev mördad innan premiären. Jag förstår förövaren till fullo och jag tror att jag hade tagit tag i saken själv om han hade levt idag. Efter denna film förlorade jag mataptiten och åt ingenting under 14 dagar.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar
I det fyrverkeri av gråtoner som bara kan uppnås i ett 80-talsmiserabelt Rumänien tvingas en fattig ung tjej sälja sin kropp för att kunna genomföra en illegal abort med all den värme och omsorg det forna östblocket blivit så känt för. Det här är en misär som måste upplevas för att förstås, på samma sätt som att innehållsförteckningen vatten, bakpulver, slutet utrymme på papper aldrig kan göra den blandningen rättvisa.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)

Under de första 20 minuterna har man förhoppningar, det här kommer bli bra! Hon kommer klara sig!

Icke, så fel man hade. Regissören försöker inte berätta för oss vad som händer med karaktärerna på djupet utan är ständigt iakttagande av karaktärerna. Det kändes som jag satt i det där rummet. Väntade på att min vän skulle få göra abort, men först skulle jag se på när hon tvingade till prostitution för att vi inte hade råd att betala för aborten. Det skapade en jävligt jobbig stämning under hela filmen. De fem längsta minuterna i filmen var när hennes kompis ska dumpa abort-fostret i en gränd. Jag mådde dåligt, jag visste inte hur jag skulle klara mig igenom nästa film, nummer sju i ordningen. Jag orkade inte med mera, jag ville hoppa från fönstret. Jag drog upp rullgardinerna som varit nerdragna sedan Jonas och Kristofer lämnade mig med ”De Tio”. Jag ser då att Jonas och Kristofer visste om att jag skulle försöka, fönstrena hade de bommat igen. Jag gick och la mig under sängen.

Nil by mouth
En reklamfilm för Londons sydöstra förorter där hustrumisshandel, alkoholism, missfall, drogberoende och att tvingas freebasa drogerna man gömt i ändtarmen alla är givna sevärdheter.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)

Jag hade inte en aning vad jag skulle få se för något men som anglofil var jag relativt optimistisk att må okej efteråt. Jag knäppte igång filmen. Misshandel, hustrumisshandel, heroin, misshandel, hustrumisshandel, ännu mer övervåld och en överdos med dödlig utgång. Jag var kritvit i ansiktet när sluttexterna började rulla. Allt snurrade plötsligt och jag ramlade handlöst på golvet. Jag låg raklång där avsvimmad och sakta öppnade jag upp ögonen eftersom jag hörde en duns i min lägenhet. Någon var där och då såg jag den fläskige mannen från filmen. Han var nu i min lägenhet, han var trött på att spöa skiten ur sin fru och han ville istället prygla upp mina späda kropp. Jag sprang in på toaletten och låste in mig. Jag vred på iskallt vatten i duschen och satte mig där igen. Den sjunde natten tillbringades i duschen.

Dancer in the dark
Kanske tidernas mest förträngda film. Om en blind kvinna från Tjeckien (redan där) som jobbar i en Fabrik för att spara ihop pengar och försöka rädda sonen från sin ärftliga ögonsjukdom, blir falskt anklagad för stöld och sedan hängd. Det här kan mycket väl vara det perversaste som har hänt världen.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)

Det var verkligen som Jonas och Kristofer sa, tidernas mest förträngda film. Jag trodde tills för något år sen att detta skulle vara en fjompig musikal. Mer fel kunde jag inte ha. Det här var misär i varenda pixel från min DVD-spelare som spelades upp framför mig Jag förstod inte varför Lars Von Trier blev hemskickad från Cannes senast men en ännu större gåta är att han inte blev utslängd när den här filmen visades på festivalen.

Det här var min åttonde film och konsekvenserna efteråt skulle bli fatala. Efter filmen sprang jag till banken och tog ut allt jag ägde. Knackade på grannen och kramade om henne, jag sa att allt skulle bli bra. Hon fick mina sparpengar i ett kuvert, hon kunde äntligen rädda sin son från att bli blind skrek jag hysteriskt till henne. Hon blev livrädd och anmälde mig till styrlesen. Nu vill de att jag flyttar så fort som möjligt.

Submarino
Jag har nog aldrig relaterat till uttrycket "you had me att hello" mer än första scenen i Submarino där två unga pojkar stjäl sprit av sin alkoholiserade mamma, super sig fulla och råkar döda ett spädbarn. Sen följer filmen deras vuxna liv: sprutnarkotika, självstympning, misshandel, fängelsemisär och en tjock, lätt utvecklingsstörd bipolär man som våldtar en kvinna i ett hotellhem. Sammanfattningsvis: det finns film i färg och det finns svartvit film. Sen finns det grå film. Där finns det ingen kontinent som slår Europa på fingrarna.
(Skrivet av Jonas och Kristofer)

Jag var förstörd efter åtta filmer, en smältdegel av intryck från mörkaste pinorummet i Rumänien, ett sadistiskt slott, ett avgrundsmörkt Toronto och mycket mer. Lägenheten var ett negativt energifält. Sprutnarkomaner, självmordbenägna och Martin Timell knackade på.

Inledningen av filmen var inte det optimala för mitt psyke, resten var inte heller det optimala för mitt psyke. Inte för någons psyke. Nu var det dags för den sista och tionde filmen. Jag ringde runt till mina syskon och föräldrar och berättade att jag älskade dem. Pappa frågade vad fan jag höll på med, jag sa att jag ska se på film, han slängde luren i örat på mig.

Den sjunde kontinenten
Österrikisk 80-talsfilm om en förortsfamilj som drivs till kollektivt självmord av den skenande ångest som följer med vardagens monotoni och meningslöshet, med betoning på exakt alla ord i den meningen. Tänk den handlingen, iscensatt av en regissör med en uttalad ambition att "våldta publiken".
(Skrivet av Jonas och Kristofer)

Sista filmen, den tionde. Det skulle också visa sig att den var den värsta utav allihopa. nappt en tillstymmelse till dialog under hela filmen. Jag vred mig runt på golvet likt en mask av olust. Jag hade på känn att filmen skulle spåra ut fullständigt och jag räknade med att mina dagar troligtvis var räknade.

De sista scenerna se är utan tvekan det jobbigaste som har skapats via ljud och bild, trettio obeskrivligt jobbiga minuter där familjen monterar ner sina liv. De tar ut varenda krona i kontanter från sina bankkonton och åker hem. Modern, fadern och deras söta dotter börjar att spola ner alla deras pengar i toaletten för att senare gå en knäpptyst bärsärkargång på hemmet. Familjefoton rivs långsamt sönder i småbitar av dottern. Föräldrarna ödelägger dotterns rum, dockhus och hennes teckningar omintetgörs. Resten av huset slås sönder med hammare och andra tillhygen. Crescendot är att den helt vanliga familjen tar kollektivt självmord i protest mot vardagstristessen. Slut. Kvar satt jag där i en vecka, rörde inte en min. Jag förstod först efteråt vad jag utsatt mitt psyke för.

Epilog
Äntligen tillbaka som människa, kan nu äta mat och skratta åt livet. Katten har jag slängt ut. Livet är bra igen men jag ska berätta för er, jag har varit i helvetet och vänt.

Inget ont som inte för något gott med sig, jag har lärt mig några saker. Om jag skulle få för mig att öppna en egen version av Guantánamobasen här i Sverige hade jag garanterat knäckt psyket på mina fångar med dessa filmer. Jag vet exakt hur många feelbad-filmer du måste se innan du når den mänskliga brytpunkten och ditt gamla jag är som bortblåst. Tio.

Vad Jonas och Kristofers slutgiltiga mål med detta experiment är har jag inte förstått. En sak är iallfall säker, de borde skickas till Haag och åtalas för folkrättsbrott. Jag avråder starkt samtliga läsare från att göra detta experiment under några som helst omständigheter. Det här är absolut det mest psykiskt påfrestande jag har gjort under hela mitt liv. Jag skulle helt ärligt hellre sitta naken i garderob under två månader och var tredje timme besökas av Kristofer med en piska i handen för att prygla opp mig. Se filmerna i ett långsamt tempo för att undvika mental ohälsa (under minimum en tre års period), det är trots allt tio väldigt bra filmer. Tack för mig.

Om ni vill komma i kontakt med mig av någon anledning har ni min twitter här.

Blidösund – Andra sommaren

2011-05-26T01:44:00.000-07:00

Äntligen har Blidösundsbolaget börjat sin affischsäsong igen. I dagarna lockar de bland annat med:

Den mentala bilden av det.

Eller okej, DEN mentala bilden. Tack också för "burleskeri" eftersom burlesk helt enkelt inte kändes bevärande nog.

Några andra från hemsidan att se fram emot under sommaren:

Staffan Hellstrand
Det finns väl knappast en enda människa i Sverige som inte kan tralla på ”Lilla Fågel Blå” eller någon annan av hans andra låtar.

Älskar alla folkkära klassiker man kan ta för givet i en formulering som "eller någon annan av hans andra låtar".

Carl-Johan Vallgren
Den Augustprisbelönade författaren har hittat tillbaks ombord med sin egen musik som andas centraleuropeiskt zigenarsväng, mustiga ljugarskrönor och murder ballads.

Kan någon sätta stopp för det här juridiska kryphålet som gör att det går att komma undan med lite vad som helst på internationellt vatten.

Christian Kjellvander
Kjellvanders trollska och förförande melodier har etsat sig fast i en hel generation för all framtid. Varje gång du gottar in dig i hans mörka, lena stämma förs du obehindrat till dom stora amerikanska låtskrivarna.

Detta är alltså tredje året i rad som någon på Blidösundsbolaget uppmanar till att "gotta in dig i Christian Kjellvander mörka, lena stämma" och det kan vi nog alla enas om måste vara bland det absolut mest obscena som går att göra i grupp.

Mikael Rickfors Opluggad
Sveriges mäktigaste rockröst brer ut sig på egen hand.

Betyder det att det är fritt fram att bara gotta in sig undrar man ju. Så man inte kommer dit och släpper alla sina hämningar när rockrösten börjar ljuda och sen möts av några obehagliga missförstånd.

Mesa Tyler

2011-05-11T05:59:00.000-07:00

Det är så lite som skiljer Steven Tylers utseende från Jar Jar Binks just nu.

Gästblogg: David Borg går Alex DeLarge 1/2

2011-05-06T07:56:00.000-07:00

Hej David Borg heter jag, jag är född den 3/2 1987. Min mor heter Åsa och min far heter Per. Jag är testperson i Jonas Adners och Kristofer Ahlströms något omänskliga experiment; Att dokumentera sin egna nedbrytelse film för film. Det är självklart ”De Tio”, Feelbad-filmlistan eller det vidrigaste människan fått fram i form av rörlig bild som det handlar om. På pappret låter det som en trivial uppgift, det är det inte. Viktigt med sömn och bra kost för att orka med den psykiska påfrestelsen att se dessa tio filmer under två veckor.

Jag ska bara redogöra kort för några av filmscenerna jag ska få uppleva: En plågsam abort i Rumänien, en blind kvinna som jobbar 18 timmar om dagen i en industrilokal, hustrumisshandel, en person som blir väckt med kokande olja i ansiktet, kollektivt självmord, droger i utbyte mot sexuella tjänster inför publik, hustrumisshandel, gruppvåldtäkt i ett ungdomsfängelse, ett dött spädbarn, hustrumisshandel, bögprostitution, kvinnoprostitution och 18 barn som tvingas äta avföring. Det här blir inte enkelt med andra ord.

Första filmen jag såg var Scum.

Utmärkande för feelbadfilmer är att det oftast brukar finnas något slags hägring vid horisonten, ett fåfängt hopp om att allt ändå ska bli bra i slutändan. I Scum, ett brittiskt drama i ungdomsfängelsemiljö, öser man på med allt annat – ja, exakt ALLT som kan räknas som det motsatta – istället. Rasism, maktmissbruk, gängvåldtäkt, övervåld, självmord, och en slutscen där huvudpersonen misshandlas medvetslös av vakterna och släpas in i isoleringscell. En film så påfrestande att man behöver semester efteråt. 
(Skrivet av Jonas och Kristofer)

När sluttexten rullade kände jag mig minst sagt lättad efter att i 90 minuter åkt djävulens egna version av Popexpressen. Brutal ångest och obegränsad mänsklig ondska. Men hur mådde jag efter filmen? Jag mådde helt okej trots mina hemska visuella upplevelser men jag hade svårt att somna den natten. Jag var tvungen att kliva upp ur sängen, gå runt några varv i lägenheten. Jag satte mig vid fönsterkarmen och tittade ut, jag kunde urskilja en ung kille i mörkret nere vid Karlbergs Station. Han såg ut att lida enormt efter sina år i ungdomsfängelset. Han bar ångest på sina tunna axlar och säkert precis som i filmen våldtagen på ett brutalt sätt i ett växthus av några äldre pojkar. Han stakade sig fram långsamt, varje andetag var en prestation. Jag öppnade upp fönstret och skrek ”Hoppa framför tåget, gör slut på ditt personliga helvete!”. Jag kom på mig själv snabbt att jag förmodligen hade svävat iväg ganska vilt i min fantasi och stängde snabbt igen fönstret. Jag öppnade upp min laptop och plöjde tre raka avsnitt av det usla programmet Time Out. Dåligt, direkt korkat men alla är så glada.

The Mraz

2011-04-25T00:58:00.000-07:00

För några år sedan uppstod stor oro i Alabama efter att flera invånare hade sett "en liten leprechaun" smyga runt i området, för att sedan försvinna så fort någon lyste en lampa på den. Teckningen är en fantombild som skapades för att försöka hitta den lilla varelsen, men ingen lyckades sätta dit honom.

För att chippa in mina två cent till utredningen vill jag lansera Jason Mraz album som ett spår att undersöka. Sång, dans och stöld är ju som vi alla vet leprechaunkulturens tre element. Och med det utseendet...

Några andra fantombildsfavoriter som kan vara värda att återuppleva.

Öppet brev till Niklas Strömstedt

2011-04-05T07:28:00.000-07:00

Allt som krävs är några år av riktigt hårda charterresor med dåliga club sandwich-menyer, tequilafester, hela det paketet:

Feelbad-festival

2011-03-31T07:06:00.000-07:00

Få filmbolag har arbetat för feelbad-filmen lika mycket som Nonstop Entertainment. Man lär inte kunna kasta en sten i deras lokaler ("Angst headquarters" som de själva refererar till kontoret som) utan att träffa en film med god potential att förstöra din kväll. Sett till min dvd-samling har jag nog ensam betalat lönen för en av deras anställda under ett flertal år. För att fortsätta frosseriet har de nu erbjudit sig att stå för tre feelbad-filmer att lotta ut.

Så, inspirerad av usla och fantasilösa tidningar under senaste 100 åren, tänker jag såhär: De tre som kan skriva det mest jävla ångestperversa filmupplägget – handling och skådespelare, gärna svenska – i kommentarsfältet vinner en trevlig film.

Lutar mig nu tillbaka och inväntar mentala bilder som jag kommer må dåligt över för resten av mitt liv.

Jakten på olycka

2011-03-27T12:15:00.000-07:00

Under senaste veckorna har jag och Kristofer haft en löpande sms-konversation om feelbadfilmer. Känslan av att skicka iväg ett tips om rumänska skruvmejselaborter och direkt få tillbaka en uppspelt utropsteckenmening om "utstuckna ögon på mongoloidbarn". Jag tror ingen mobil innehåller ordet "incest" fler gånger än min just nu. Så för alla er fans av allmänt dåliga känslor inombords har vi här tillsammans sammanställt en lista på några favoriter.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar
I det fyrverkeri av gråtoner som bara kan uppnås i ett 80-talsmiserabelt Rumänien tvingas en fattig ung tjej sälja sin kropp för att kunna genomföra en illegal abort med all den värme och omsorg det forna östblocket blivit så känt för. Det här är en misär som måste upplevas för att förstås, på samma sätt som att innehållsförteckningen vatten, bakpulver, slutet utrymme på papper aldrig kan göra den blandningen rättvisa.

R: Slå först, slå hårdast
Den här danska fängelsefilmen är ”Vägen ut” om det aldrig hade funnits en väg ut, och om Björn Kjellman hade smugglat droger medelst kinderägg i röven. Inte ens när huvudpersonen brutalt knivmördas tar filmen, eller eländet, slut. Den resterande halvtimmens speltid ägnas åt att följa filmens enda övriga sympatiska karaktär – det enda vittnet till mordet, som avrättas av de andra fångarna genom att de häller kokande olivolja över hans nakna kropp när han ligger och sover. Rulla eftertexter.

Den sjunde kontinenten
Österrikisk 80-talsfilm om en förortsfamilj som drivs till kollektivt självmord av den skenande ångest som följer med vardagens monotoni och meningslöshet, med betoning på exakt alla ord i den meningen. Tänk den handlingen, iscensatt av en regissör med en uttalad ambition att "våldta publiken".

Requiem for a dream
Författaren Hubert Selby Jr har sagt att hans böcker handlar om hur den amerikanska drömmen är ouppnåelig. Sen ägnar han all sin kraft åt att på alla sidor straffa dem som ändå försöker. I den här filmatiseringen av hans roman resulterar sökandet efter en bättre tillvaro i att Jared Leto får armen kapad av en vinkelslip och Jennifer Connelly tvingas utföra sexuella tjänster i en kontext som kan utrota allt vad framtida erektioner heter. Filmen är den kanske mest övernitiska lektionen sedan Första Mosebok i att inte gå utanför sin trygghetszon.

Nil by mouth
En reklamfilm för Londons sydöstra förorter där hustrumisshandel, alkoholism, missfall, drogberoende och att tvingas freebasa drogerna man gömt i ändtarmen alla är givna sevärdheter.

Dancer in the dark
Kanske tidernas mest förträngda film. Om en blind kvinna från Tjeckien (redan där) som jobbar i en Fabrik för att spara ihop pengar och försöka rädda sonen från sin ärftliga ögonsjukdom, blir falskt anklagad för stöld och sedan hängd. Det här kan mycket väl vara det perversaste som har hänt världen.

Scum
Utmärkande för feelbadfilmer är att det oftast brukar finnas något slags hägring vid horisonten, ett fåfängt hopp om att allt ändå ska bli bra i slutändan. I Scum, ett brittiskt drama i ungdomsfängelsemiljö, öser man på med allt annat – ja, exakt ALLT som kan räknas som det motsatta – istället. Rasism, maktmissbruk, gängvåldtäkt, övervåld, självmord, och en slutscen där huvudpersonen misshandlas medvetslös av vakterna och släpas in i isoleringscell. En film så påfrestande att man behöver semester efteråt.

Submarino
Jag har nog aldrig relaterat till uttrycket "you had me att hello" mer än första scenen i Submarino där två unga pojkar stjäl sprit av sin alkoholiserade mamma, super sig fulla och råkar döda ett spädbarn. Sen följer filmen deras vuxna liv: sprutnarkotika, självstympning, misshandel, fängelsemisär och en tjock, lätt utvecklingsstörd bipolär man som våldtar en kvinna i ett hotellhem. Sammanfattningsvis: det finns film i färg och det finns svartvit film. Sen finns det grå film. Där finns det ingen kontinent som slår Europa på fingrarna.

Twist
En filmatisering av Charles Dickens historia Oliver Twist, fast om hemlösa, tonåriga bögprostituerade som cruisar Torontos snålblåsiga gator under vintermånaderna, knarkar, fryser, hatas av sina familjer, får stryk och blir rånade. Tänk de deppigaste scenerna i Midnight cowboy och sy sedan ihop dem till en enda sammanhängande film som du önskar att du aldrig hade börjat titta på.

Salò
18 barn kidnappas och förs till ett slott där de under några månader utsätts för tortyr och våldtäkter. Och då måste den meningen klassas som en av de mest inbjudande beskrivningarna som någonsin gjorts av Salò. Tungor klipps av, ögon skärs ut, ett gästabud arrangeras där unga pojkar och flickor (fastkedjade i halsen) tvingas äta mänsklig avföring från serveringsfat. Sedan torteras de till döds genom en kombination av skalpering, brännmärkning och misshandel. Allt styrs av fyra kåta medelålders maktmän. Kort och gott alla dina fördomar om Italien i en film.

Med facit i hand var det slarvigt att utelämna till exempel närbildsscenerna när Sanna Bråding opererar blygdläpparna i Ett hål i mitt hjärta. Har ni andra tips?

Ögonblick ur Så ska det låta-premiären

2011-03-19T13:45:00.001-07:00

David Brentsk Every breath you take c/o Tommy Ekman.

Här kan ni nog tänka er att det just hade fyrats av en riktig fräcking om medlemmarna i Styles "egna klädstyle".

Varför inte ärligt talat.

Det är otroligt egentligen hur mycket är möjligt att jaga igång ett så mosigt gammalt köttstycke.

Homosexuella människor var där.

Om det försiggick busstreck här?

Jag utsattes för det här för att jag var hemma sjuk, vilket inte är ursäkt, men det är något. Det var en otrolig föreställning. En mer taggad människa än Christer Sandelin under den timmen kan helt enkelt aldrig ha existerat. Men det mest chockerande: Peter Settmans skratt. Lyssna på detta, hur det ibland övergår i regelrätta gris- och andra bondgårdsdjurläten:

Män som ser ut som buktalardockor

2011-03-11T06:36:00.001-08:00

Finns det en människa som ser mer ut som buktalardocka än Jon Cryer? Den enda jag vet som skulle kunna konkurrera är egentligen Jimmy Carr:

Hittade dock en bubblare när jag googlade fram bilderna, Johan Rabaeus:

Det goda livet

2011-02-07T13:05:00.000-08:00

Bara för att följa upp det här. Det finns ett lika tydligt syndrom åt motsatt håll, makthavare som slipper alla påfrestningar med "folks" "åsikter".

Robert Mugabe 87 år:

Kim Jong-Il: 70 år.

Hu Jintao: 69 år.

Silvio Berlusconi: 75 år.

Hosni Mubarak: 82 år.

Några dagar till av Egyptenprotester och Mubarak kommer att se ut som sista bilderna av Uffe Larsson.

Uppdatering av Hjalmar Söderbergs behovstrappa

2011-02-02T13:32:00.000-08:00

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå delgiven skvaller,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad,
i brist därpå trollad för

Måndag

2011-01-31T10:20:00.000-08:00

Jag har sett alla Lars von Trier-filmer, allt av Todd Solondz. Jag har sett och sedan sett om Irréversible. Jag har utan problem betat av Lilja 4-ever, Ett hål i mitt hjärta och riktigt göttat mig framför Hanekes hela katalog. Men det här – en kvinna som busar och på dalmål frågar sin papegoja om den "har pruttat" – det är en nivå en ensamhet som helt enkelt inte är hanterbar för mig.

Estetiskt sett är svart det mörkaste som finns. Men i dag lärde jag mig den hårda att det i metaforisk mening finns så långt mycket mörkare nyanser än så och det skedde ca 46 sekunder in i det här klippet.

Den kyssen, när kvinnan ömsint sluter ögonen och upplever en synbar erotisk njutning, det gläntar på dörren till en värld av sorg som jag uppriktigt inte vet om jag leva med att känna till. Om det är vad hon är beredd att visa framför kameran måste det krävas en så extrem form av perverterad person för att hantera mellan raderna-bilderna som uppstår av allt som måste pågå i det där hemmet när kvinnan och papegojan är ensamma.

När jag ändå har er i det här fragila skicket kommer först ett liten nyhetstips:
http://www.expressen.se/noje/musik/1.2312253/reginas-nya-skiva-samlagsljud-pa-svenska

Samt en Spotifylänk till något som det helt enkelt inte finns ord för:
http://open.spotify.com/album/4Unfb9rpgY7b9urGgMh9qi
Mitt förslag är att ni börjar med första låten och detaljstuderar hans "good, good night" vid 1.58.

Göttekungen

2011-01-30T07:55:00.000-08:00

Samma vecka som senaste säsongen av Biggest loser hade premiär sa en läkare åt mig att "gå upp i vikt - omgående". Han ordinerade på allvar "ett dagligt chokladintag" ("du hittar inte mer koncentrerade kalorier än så"). En klassisk Jan Stenbeck-diet. I det läget följde vad som på pappret måste vara den sorgligaste målsättningen sedan Tylösand-Nemo satte ribban vid att bli 10-talets Robinson-Robban: att gå upp i vikt mer än Biggest loser-vinnaren gick ner.

Vinnaren bantade över 75 kilo, så för att lyckas toppa det skulle min kropp bokstavligen behöva bli bredare än den är lång, och det är en look som klär ingen. Så jag kallade det quits efter jag skaffat ca tio nya kilo och ett sockerberoende som för er nog bara kan förstås i matematisk mening.

Nu försöker jag vänja mig av det här. Det är svårt för att 1. det är gott med gott 2. jag jobbar på ett ställe som tårtfirar så ofta att, om det fortsätter gå lika bra för dem, kommer att ha en grupp anställda med en högre andel typ 2-diabetesdrabbade än vad som någonsin har påträffats i ett i-land tidigare.

Ni får gärna ha det i bakhuvudet som "förmildrande omständigheter" när jag berättar att jag när jag fyllde år i fredags tog in fyra olika sorters tårta. Ett annat sätt att se på det är att jag på mindre än ett dygn åt ihop en komplett trivial pursuit-spelpjäs irl, och det måste väl ändå vara bland det mest obscena som har hänt i Sverige. Jag kan dock rapportera att fenomenet "tårta på tårta" har gått underskattat i årtionden.

Det är också en skön bonusvetskap att alkoholintaget samma kväll bestod av:
Öl: okänt antal.
Whiskey: 1 glas.
Strawberry daquiri: 1 (ca 80% i mun, 20% spritt kring övrig lekamen).
Mousserande: Någonstans i mängdkategorin "asocialt beteende"
Vitt vin: ca 3 sek vidöppen bag-in-box-kran rätt ner i mun.
GT: 1.
Vatten: 0.

Nu börjar ett nytt liv, ett liv där inte en person som Edward Blom skulle komma undan med att påminna mig om "barnen i Biafra".

Det finns ingen gud

2011-01-16T03:37:00.001-08:00

Under 2010 utsatte jag mig för i stort sett samtliga av de senaste 20 årens sämsta svenska filmer (i stort sett samtliga av de senaste 20 årens svenska filmer), vilket under senaste månaden toppades med alla tre Änglagårdfilmer.

Det är svårt att beskriva exakt hur obehaglig en "nöjesupplevelse" kan vara för någon som exempelvis inte har sett Björn Kjellman försöka sig på en svensk tolkning av Robert De Niros karaktär i Taxi driver, iklädd plommonstop och med en kakadua på armen ("Oskar Oskar"), men visualisera scenen i Exorcisten där den lilla flickan huggonanerar sig blodig med ett krucifix och försök översätta det upplägget till kulturkonsumtion.

Med facit i hand: att vid tre separata tillfällen, en av dem på fullprisbio, se Angel, det är att gå till överdrift. Ingen människa kan hantera så mycket Helena Bergström. Men det finns några filmer man måste se, förutom självskrivna klassiker som Gangster, Tre solar och Angel.

Den kanske sämsta filmen som någonsin har gjorts är "Kommer du med mig då?", där Tuva Novotny spelar en popstjärna i Sveriges "cyniska medievärld". Den regisserades av Dramatiska institutets rektor Kjell Grede, som efter att den totalsågades gick ut i media och skällde ut filmteamet för att "ingen sa något" under inspelningen om vilken katastrof han höll på att skapa. Eventuellt är den till och med FÖR dålig för att se, enligt logiken "det finns bilolyckor som är så fruktansvärda att man måste skydda sitt välbefinnande genom att titta bort".

En annan milstolpe är Mongolpiparen (numera omdöpt till "Nåt i kikaren" efter att den första titeln förknippades med så mycket negativ kritik). Här är två pressbilder som får tala för den: Vanna Rosenberg idkar "voodoo" (efter att ha blivit upplärd av "en afrikan" i rastaflätor och solglasögon) mot sin otrogne pojkvän (Linus Wahlgren) som ramlar på olika åkrar på Gotland.

Annars är ju det givna geniet Colin Nutley. Att se hans filmer kräver samma typ av stålsättande som när buffliga cirkusmän tog kanonkulor i magen under det tidiga 1900-talets vaudevilleera i USA. Bland hans mästerverk finns "Angel" (en fet och svettig Rolf Lassgård flåsar sig igenom samlag med Helena Bergström i fåtölj), "Under solen" (en fet och svettig Rolf Lassgård flåsar sig igenom samlag med Helena Bergström på höskulle), "The queen of Shebas pearls" (en fet och svettig Rolf Lassgård flåsar sig igenom samlag med Helena Bergström utomlands).

Men det smutsigaste är ändå att han så jävla totalskamlöst, i varenda film verkligen, skriver in en HELT omotiverad utlandsscen bara för att få en filmstödsfinansierad familjesemester.

Änglagård 2: Helena Bergström åker till USA och blir full.
Angel: Helena Bergström tar in på lyxhotell i Thailand och utsätter lokalbefolkningen för överdimensionerade solhattar och negativ stämning.
Änglagård 3: Helena Bergström har öppnat hotell på Mallorca, vilket bara är med några få sekunder i början och sedan släpps totalt.
The queen of Shebas pearls: Helena Bergström överartikulerar något mysticismdravel i brittisk lantmiljö.
Heartbreak Hotel: Helena Bergström och Maria Lundqvist åker utan förklaring till London och provar hattar med Jill Johnsson (i ett helt omotiverat montage som följer efter själva handlingen är över).

Heartbreak Hotel:

Det som händer i scenen nedan är att Helena Bergström med subtila uttrycksmedel förmedlar att inte vill höra dotterns åsikt att hon är för gammal för att festa.

Vi måste prata lite om Änglagård också, en filmserie som utspelar under 90/00-talet, med rekvisita och kostym uteslutande från 50-talet, och en syn på sex inom familjen från 10 000-talet f kr. Jag utsatte mig för "tredje gången gillt" på en av Sveriges största biodukar.

I den filmen har både mörkhyade och bögar gjort entré i det lilla samhället där de roar sig med mörkhyade och homosexuella nöjen som att steppdansa (filmens två svarta tjejer steppdansar i runt 75% av scenerna de medverkar i) samt att vara rädda för möss. Annars har Rickard Wolff åter fått fria händer att tolka gammaldags piratutseende med blusar och lössittande skjortor från "utklädningslådan" på ett fritids. När – om – ni ser filmen, tänk då också på hur fullkomligt surrealistiskt mycket det lurpassas och tjuvlyssnas bakom hörn i den filmen. På mindre än två timmar innehåller den mer spejande än alla decennier av Days of our loves sammanslaget. Jag vill också utfärda en rekommendation för alla som tidigare tänkt att Sven Wollter inte kunde bli mer Sven Wollter.

I det här läget kan jag inte nog understryka hur viktigt det är att inte låta Colin Nutleys filmer överskugga frun Helena Bergströms regiinsatser. Favoriten i hennes filmografi är "Så olika". I den utgår hon ifrån tesen att "också människor är djur", ett budskap som under filmen suggereras fram genom subtila inklipp där djur beter sig som människorna i filmen.

Klart bäst i den filmen är dock Rolf Lassgårds birollstolkning av en Stockholmspolitiker som blivit lämnad av sin fru och sedan dess levt ett dystert liv i ensamhet. Detta förstår vi som tittare genom scenen där han förklarar att frun tog sin del av sängen och lämnade honom och att han sedan dess sovit med en madrass för lite.

Men så en kväll går han och ser Rickard Wolff och Sarah Dawn Finer spela August Strindberg och Siri von Essen i en musikal (!) om Strindbergs liv.

Det blir en upplevelse som griper honom så djupt att han återvänder kväll efter kväll och tårögd beskådar denna gudalika konstnär.

Till slut kan han inte blunda för det uppenbara längre – han är förälskar. I det skedet följer vad jag skulle vilja utnämna till den bästa förvandlingsscenen i det fiktiga berättandets samlade historia: när Rolf "konverterar till den homosexuella sidan" genom att sätta på en skiva med Rickard Wolffs sång och sedan svajar till musiken med samma ömsinta rörelsemönster som när Thomas Di Leva hör sin egen musik.

Ett sista tips: filmen Änglavakt där Michael Nyqvist och Izabella Scorupco spelar ett par vars son hamnar i koma och som under den svåra sorgeprocessen besöks av en ängel, spelad av oklar fransk herre. Det går inte att beskriva i ord hur chocköverdrivet "spirituell" den är, men några utvalda scener:

Här lämnar Michael Nyqvist sitt "stela och typiskt svenska" försäkringsarbete och möts av ängeln "Walter" som sitter och är ett med sina känslor i fransk vissång.

Här går Izabella Scorupco runt och handlar sina "stela och typiskt svenska" inredningsprodukter när Walter dyker upp på gatan och bejakar sitt inre barn med en jojo.

Det som utspelar ovan är att Izabella och Michael får ett samtal från skolan. Något magiskt har skett på tavlan i sonens klassrum.

I den stora nyckelscenen är Walter hemma hos det stela och typiskt svenska paret på middag när han plötsligt brister ut i dans till ett stycke livsbejakande bollywoodmusik. Och när han bjuder in Izabella och Michael att delta förstår vi som tittare att de inte bara ställs inför ett dilemma mellan att vara stel och svensk eller släppa lös och vara fri. Det är ett fråga om att våga tro på mirakel.

De tvekar först, sedan väljer Izabella kärleken till livet.

Nagelbitarstämningen när Michael Nyqvists karaktär fortsätter tveka.

Till slut vågar han trots allt ta steget, omfamna det mirakulösa. Jag tänker inte förminska er genom att skriva hur detta påverkar sonens tillstånd.

Gud, unabombarenvarningen på den här texten. Det är någonstans vid det här laget jag börjar förstå hela "skrivande som terapi"-funktionen.

Pappas lilla tjockis

2010-12-31T01:05:00.000-08:00

Jag kan nog tala för Sverige om jag säger hur trevligt det är att följa Ulf Brunnbergs långsamma förvandling till den åldrade Kenny Rogers.

Ricky Balboa

2010-12-30T11:03:00.000-08:00

Något som är oklart är när Ricky Gervais blev så sinnessjukt biffig. Med den där oförändrade huvudstorleken ser det konstant ut som att han tittar fram genom en sådan där vägg med hål för huvudet och en målad kropp, men med en underdel bestående av ett riktigt rejält packe kött i svart stretchtröja istället för någon seriefigur eller vad det vanligtvis är.

Ber om ursäkt för rubriken.

Faller till fögast

2010-12-28T11:50:00.000-08:00

Det är svårt att följa upp det där Rosalieinlägget får man säga, känner mig som låtskrivaren bakom "Lemon tree" el. valfri annan one-hit wonder. Här är en epilog i alla fall.

Kristofer, som är nyinflyttad i området och troligen hade skrivit Parellainläggen om inte jag flyttat in före, gick förbi för några veckor sedan när Gunnel, enligt uppgift "en kvinna i rödfärgat hår", just skulle låsa upp butiksdörren. Därefter:

"Klockan var runt 0930 så jag antar att hon skulle öppna butiken. Gunnel är en trevlig kvinna med läppstiftsfläckande tänder, lite yngre än man kan tro, kanske runt 50, och verkar glad och trevlig.

Hon frågade mig: ”Är det du som skrivit brevet?” varpå jag slog på all min skådiskonst och hasplade ur mig, ”Nä, nej, jag bara såg den nu” och sen sa hon något om att hon tyckte det var roligt och jag svarade, ”Ja, vi får hoppas han kommer tillbaka” – problemet var bara att jag råkade säga det med en tonart som om det verkligen VAR jag, eller som om jag VISSTE något, för det lät typ som när man pratar med små barn om att tomten kanske kommer: ”Ja, vi får VÄL SE om han kommer sen…”, osv.

Och sen skildes vi åt. Men så vitt jag vet sitter hon fortfarande där och väntar."

Det som återstår nu är att på något sätt tacka henne, kanske via ett julkort säga att jag var inne och handlade "anonymt" (alternativt skriva att det trots allt var jag den där gången då hon frågade, men att jag var för blyg för att säga ja). Hon förtjänar ju all heder för det här. Men det vore så skönt att knyta ihop säcken utan att behöva utsätta mig för golgatavandringen fram till kassan med en överdimensionerad "underbyxa"/chockpåminnelse om kroppens ständigt pågående förruttnelse i handen.

Har när jag skriver detta just betat av hundratalet av mingelbilder från Änglagård 3-premiären, vilket ledde vidare till Svenska hjältar-galan och boksläppet av "Dandy". För mer information om tomhetskänslan inom mig nu hänvisar jag till valfri självbiografi av människor som i ögonblick av själslig panik gått med i självmordssekter. Vet inte ens varför man utsätter sig för det där, men man gör ju det. Det är den intellektuella motsvarigheten till att slicka på ett batteri. Några trevliga dock:

Här två bilder från Änglagård-premiären föreställande Ingvar Carlsson flankerad av hustrun Ingvar Carlsson.

Det är sällan man får tillfälle att säga det här, men tjejen till vänster här, det är en groupie som måste höja ribban.

Från Svenska hjältar-galan: Marie Lindberg i sällskap med maken Marie Lindberg.

En till håller det för: Författaren Herman Lindqvist på Svenska hjältar-galan tillsammans med hustrun Herman Lindqvist.

Bilden nedan föreställer inte människor.

Det här är den mest motbjudande skildringen av två kvinnor och en dryckesbehållare som jag någonsin har sett. Och år 2010 får man ändå säga att det är något slags rekordbedrift.

Lämnar kommentarsfältet öppet för bu-rop.

Jag fick feeling

2010-12-04T01:23:00.001-08:00

Det här är nu femte inlägget om den här tantboutiquen, så vi är väl inne i Cape Fear-territorier nu. Men det är för svårt att låta bli när man dagligen går förbi ett butiksfönster där en skyltdocka döpts till Rosalie och meddelar en via små trivsamma lappar att hon för tillfället bär en baddräkt som "sitter säkert" (den emotionella dödsmässan som uppstår inombords när bilderna börjar spelas upp i huvudet av exakt vilka mörka kroppshemligheter den formuleringen syftar på). Här är några tidigare inlägg, följt av årets julsortiment, följt av den trevligaste idén jag någonsin fått.

1
2
3
4

Ett ord man inte hör tillräckligt ofta, det är mameluck.

Det kan bara finnas en handfull genier i världen som är kapabla att kallprata i en reklamskylt.

"Håller sig lika fin i många, många, många sköna år". Riktat till en målgrupp som kanske har en 5-6 år kvar att leva, majoriteten av dem osköna på nivåer av typen ramla ur sängen under ensamjulen på en underbemannad geriatrikavdelning och sedan i timmar ligga på ett ledsamt linolueumgolv och skrika ut en hel livstid av ackumulerade besvikelser innan någon slutligen hör en. Under allt det håller sig denna dress från Damella elegant och skön.

"Det är roligt att handla i en liten butik".

"Favorit i repris. Härliga jeans." Det här är de plattaste jeansen jag någonsin har sett. Det går inte att förmedla exakta hur platta de är med en tvådimensionell bild, men det måste innebära en garanterad papercutrisk att handskas med dem. Det är byxans svar på Bondskurken Oddjobs hatt. Utomordentliga att uppleva en åldersorsakad totalkollaps av tarmsystemet i.

Här kommer en vändpunkt. Häromdagen när jag gick förbi, samma dag som jag sett boken "Armlös, benlös men inte hopplös", kändes det av någon anledning helt givet att köpa boken och ge den som julklapp till Rosalie, skyltdockan utan armar och ben. En person med ett liv hade i det läget gått hem och gjort något annat. Därför köpte jag boken, skrev till den här hälsningen (samt en lapp om att jag skulle komma in och köpa alla julklappar "till min fru" i butiken om jag bara fick en hälsning från Rosalie som tack) och droppade den i butiken.

Senare samma dag:

Det som har hänt är alltså att Rosalie har tagit på sig ett par sexiga julunderkläder enkom för min skull. Första reaktionen när en sådan sak händer är "det här är den absoluta peaken i mitt liv". Andra reaktionen, när det börjar sjunka in att jag befinner mig på en plats i livet där det skapar genuin glädje att en gråbrun skyltdockstorso har fått på sig julunderkläder, är en existensiell kris som det känns poänglöst att ens försöka beskriva i ord.

Till höger om dockan – INRAMAT – är lappen med ett svar från butiksägaren Gunnel (googlade namnet):

Finsmakare bland er bör notera solen, rutinerat utformad kring ett G. Att en sådan persons liv blev "lite lättare" får vara payoff nog. Det måste vara det för att jag ska kunna fortsätta leva mitt liv.

Boktips

2010-11-27T13:13:00.000-08:00

Jag tar mig friheten att utse det här till det officiella undantaget som bekfräftar regeln att man aldrig ska döma en bok efter omslaget. "Armlös, benlös men inte hopplös" är den absolut bästa boken jag inte har läst.

Eftersom mitt litteraturintag – förutom olika slags böcker med formuleringar som "passar perfekt på toaletten!" på omslaget – nästan uteslutande består av självbiografier, har jag ofrivilligt bra koll på marknadens "gripande och inspirerande livsberättelser". Svenskar ÄLSKAR den här genren – självhjälpsböcker för människor som lider av den lite allmäna sjukdomen livet.

Utländska versioner handlar gärna om någon afrikansk kvinna som könsstympats, sett sin familj avrättas och blivit våldtagen av en häst, men som nu är framgångsrik Cambridgeforskare. I Sverige jobbar vi mer med människor som den där brännskadade brandmannen Lasse som åker runt med sitt naanbrödsansikte och föreläser i skolor om att "älska sig själv för den man är". Gärna med någon ordvitstitel, "håll glöden vid liv!".

Handlar boken om uppväxten med en alkoholiserad förälder är det däremot lag på att ha en titel som anspelar på något ord från barndomen, gärna ett smeknamn som föräldern använde på författaren under en av sina bra dagar, som en fin metafor och kontrast till misären, typ "Månfjäril – en berättelse om alkoholism, kärlek och konsten att lära sig flyga i mörker".

Det här är min nya favorit i genren. Bara någon gång varje årtionde uppstår en såhär fulländad förening av titel, omslag och innehåll. Jag trodde länge att Benny Haag var den som skulle få ihop 00-talets mest fulländade trojka med någon bok om att sluta dricka – "Det var droppen! – Kan man se positivt på livet även med ett heltomt glas?" – men den här nog blir svår att slå.

Något som är oklart är hur torson har kunnat bli så vältränad. Det måste ha krävts så fullkomligt obscena mängderna ångbastu för att den kroppen inte ska ha den exakta formen av en bowlingkägla.

Sämre jobb

2010-11-23T06:06:00.000-08:00

Det går att mäta hur utsatt/stressigt någons yrke är genom hur snabbt den personen åldras. Obamas utseende har till exempel följt en riktigt stabil progeriatakt sedan opinionen vände. Någonstans där kring oljeläckan och finanskrisens peak var hela hans person en ofrivillig remake av Robin Williams-filmen Jack

En annan riktigt stark kandidat är Jon Stewart, men efter senaste valperioden får vi nog utnämna Mona Sahlin till ny rekordinnehavare. Här är när hon var ny i riksdagen:

Här från 2004 när hon äntligen blev frisläppt från amerikanskt fängelse:

Här från dagen när hon avgick:

Så här mycket har inte en människa sett ut som "hej kom och hjälp mig" sedan Anna Odell iscensatte sin psykos på Liljeholmsbron. BOOYAH!

Man måste lyfta på hatten för hästjobbet det måste ha inneburit när svensk media, enbart genom systematiskt överdriven kritik, lyckades göra med Mona Sahlins utseende vad det krävdes en dioxinförgiftning för att göra med Viktor Jusjtjenkos under Ukrainavalet.

Däremot Thomas Bodström...

Vänliga hälsningar
Stellan Sundahl

Utdrag från Regina Lund-brev

2010-11-18T01:31:00.000-08:00

Kära medresenär,
Regina Lund här. Min femte platta innehåller 14 spår plus en ljudbok på 4h 50 min. Jag önskar du får ha din helt egna personliga upplevelse av den. Ta till dig det du tycker om och skippa resten.

Musik är en personlig resa, din helt egna upplevelse, dina egna bilder och din frihet att tolka det på ditt vis för nu är skivan DIN, inte min. Men för dig som är nyfiken skriver jag nedan lite kort om varje låt. Det är inget facit bara en liten minnes anteckning om varje låts ursprung.

Hope
Är en mjuk slöja över din hud som smeker dig, en kram , en kyss av hopp till alla er som tvivlar på varför vi är här och jag vill säga er att hur hopplöst livet än kan te sig så finns det alltid lite hopp kvar. Du vandrar aldrig ensam. Ibland är allt som behövs en låt att hålla din hand. Hope är en sån liten, varm, kärleksfull hand som vill få hålla om dig.

Go where the love is
Är en kärleksförklaring till den hela mänskligheten, till alla ens främmande rädslor, att våga se dom i ögonen, att våga lita på varje människa man möter, att gå dit där det finns kärlek och lita på att den kan finnas var som helt, i blicken hos den hemlösa uteliggaren, hos en förbi passerande på tunnelbanan, hos en främlingen på din resa.

Dare
Är en bön om fred. En bön om icke våld och fred på vår planet.

Bartender
Är en bild av en ensam kvinna som längtar och söker tröst i alkoholen och på olika barer.

People Like Me
Skrev jag när jag var trött på att bli objektifierad. Jag ville rädda planeten OCH få vara skådis, låtskrivare, sångerska och skapande konstnär utan att bli hängd varje gång. Jag spelade in mig när jag sjunger ”People like me” frasen baklänges och la det som intro och kör och jag lekte med olika betoningar på meningen ”People like me”. Människor som jag. Människor gillar mig. Människor som jag. Jag lekte med tanken hur jag skulle vara för att kunna få vara mig själv.

Courage
Den är en ren pepp låt. Jag föreslog att den kunde bli en alternativ national sång. Nu anser ju jag att vi ska sudda ut alla gränser på jorden men medans vi håller på med det behöver vi lyssna på en pepp sång så vi får lite mod att fortsätta! ”Courage” är en national sång för nomader, både fysiska och själsliga.

All over my body
Är en söt kärleks låt som är sorglig men som jag valde göra till en glad poplåt. Låten hade kanske inte varit glad om dom hade stått kvar och blivit ihop igen. Då kanske det hade blivit en super sorglig beck svart sång där båda drar ner varandra i sorg, så detta är en happy end låt trots att dom fortfarande älskar varandra. Alla man älskar älskar man ju. Det finns ingen ex kärlek. Du har ju inte en ex mamma eller ex pappa, utan all kärlek finns ju där.

Hoppas ni kan få glädje av skivan.

Go where the love is

Kärlek till er väg

Regina

Referenssvart

2010-11-03T03:54:00.000-07:00

I brist på annat kommer här ett tv-tips: tv-dokumentären "A place for pedophiles" där BBC-journalisten Louis Theroux, mannen med den icke-handikappade världens minst avslappnade kroppshållning, besöker ett mentalsjukhus i Kalifornien där över 500 dömda pedofiler sitter inspärrade på obestämd tid. Det är en dryg timme som, oavsett vad man jämför med, innehåller rekordhöga nivåer av [här går det bra att infoga lite vilken känsla man vill].

5.30 in i det här klippet finns till exempel en scen där ett flertal män, alla dömda för att ha våldfört sig på (i flera även mördat) åtskilliga barn, sjunger och knäpper i fingrarna till "Familjen Addams"-vinjetten med mer självhat och mindre livsglädje i blicken än något annat jag sett. Hur har Killinggänget inte redan återuppstått enkom för att återskapa stämningen där när några av västvärldens kanske värsta pedofiler, svårt nedbrutna, flera av dem i rullstol, står i en ring och sjunger "They're creepy and they're kooky, mysterious and spooky, they're all together ooky" till ett muntert elpianokomp.

Då ska man också veta att det utspelar några minuter efter att en patologiskt perverterad man suttit med en akustisk gitarr i famnen, som en sagoberättande trubadur, och berättat om sin bakgrund – hur han dels våldtog barn rent fysiskt men även våldförde sig på "själva deras själ" med ackompanjemang av sina egna lågmälda mysackord.

Det kan verkligen inte nog understrykas nog att det inte är något man ser som en "skön grej". Det är verkligen 100% svart. Men också extremt intressant. Plus att det vore skönt om någon annan kunde bringa lite klarhet i hur mycket det faktiskt är ok att känna med mannen som fysiskt kastrerat sig själv för att övervinna sina drifter.

Lucille 3

2010-10-26T06:31:00.001-07:00

Det skulle vara ett så trevligt prank att få byta ut "göra sig fin"-spegeln i Liza Minellis hus mot fönsterglas och ställa Gunilla Pontén på andra sidan.

Till det som är vackert

2010-10-21T10:27:00.000-07:00

Samuel Fröler har verkligen byggt en hel karriär uteslutande på sitt "charmigt sneda" leende. Det är för honom vad kuken är för Dirk Diggler. Och nu är det tillbaka för att återigen antasta Sverige. I Svenska Dramafilmen "Till det som är vackert" spelar han en dirigent som möter en "vilsen ung tjej" och utsätter henne för sex. Enda sättet det upplägget skulle vara mer svensk film-klyschigt skulle vara om ordföljden i titeln var "Till det som vackert är".

Redan i trailern avverkas kvoten för antalet obehagliga synintryck som en långfilm får innehålla. Här är några godbitar, varav den självklara favoriten är taglinen som smälls upp i uppstyckade citatdelar under de 58 sekunderna:

När hon "släpper in ljuset" genom fönstret når symfoniorkestermusiken sitt klimax samtidigt som Samuel Frölers livsläxor till den unga tjejen läggs in som voice-over och ömsint viskar till en att "vara så trogen livet som möjligt" och att "allt som är äkta, det är vackert". Det är i stort sett en 2 girls 1 cup för intellektet.

Men taglinen lyder alltså:

"Katarina har slutat SUGA KUK, har gått UR FACEBOOK. Nu är hon PÅ VÄG...

...TILL DET SOM ÄR VACKERT"

Det är med andra ord ännu ett mästerverk i raden av svenska långfilmstaglines. I t ex USA jobbar de slagkraftigt, "What we do in life echoes in eternity", "This time it's personal" osv. Eller min personliga (oförklarligt briljanta) favorit från The Fast and the Furious: Tokyo Drift: "If You Ain't Outta Control, You Ain't In Control!".

I Sverige är vi lite mer fria i stilen, som den här oklara till nya animerade filmen Dumma Mej: "En del kallar honom farlig. De kallar honom far". Men den eviga favoriten är utan tvekan den diktlånga klassikern till Underbara Älskade: "En film om en ovanligt varm sommar, den första kärleken, en bilolycka, en lanthandel, en pappa och hans son, en gisten eka och om människans enorma kraft att resa sig upp och gå vidare. "Underbara älskade" är en hyllning till livet."

En gisten eka.

TV4

2010-10-17T10:31:00.000-07:00

Det här är vad Hans Fahlén ville skulle synas på vimmelbilden från TV4:s 20-årsjubileum – en överkroppsbild av två läckra mediemän som "har allt". Den preklimakteriala kvinnans "våta" dröm. Det måste därför ha varit en så oerthört tråkig överraskning dagen efter när även den här lilla hemligheten kom med i bild:

Samma kväll demonstrerade han även ett annat David Blaine-slugt knep för att lura besökarna på finest.se, allt enligt den felfria logiken "jag ser kort ut när jag här böjer på knäna, alltså kan ni själva räkna ut att jag förmodligen är normallång i vanliga fall".

Just därför kan vi gott alla göra det här till minnesbilden vi låter få fäste av hans uppenbarelse.

Hans Fahlén ändå. Varför är det ens en människa man känner till? Det är faktiskt bara på TV4 en sådan person under så många år kan få härja runt med kreativ frihet att förverkliga vilda idéer i stil med "Resereportage om hundslädesutflykter i Sälen". Hans livsverk måste en gång för alla bevisa att gränsen mellan galenskap och genialitet också har en lika hårfin motpol i gränslandet mellan total slätstrukenhet och lågintelligens. Och då är han ändå en av kanalens bättre.

Jag utmanar idéhistoriens samlade intelligentia att försöka ta fram ett argument som kan övertrumfa Markooliokaraktären Doktor Mugg som bevis för att det ligger i människans otillräckliga natur att skapa sin egen undergång. Och om någon någon gång kommer i närheten sitter jag tryggt här och väntar med beslutet "TV4 förnyar Hem till Midgård för en andra säsong" som en case-closer.

Någonstans måste det gå att nå en lite högre lägstanivå än så för vilka vi som nation tillåter att bli folkkära. Kan vi inte alla bara försöka gå samman som folk – som människor – och göra Sverige till ett land som inte medger "Tobbe Trollkarl" som en av våra ledande underhållare? Avancera upp åtminstone till den näst lägsta nivån. Det skulle vara så härligt att innan jag dör hinna få uppleva en tid där det kan betraktas som en universell sanning att "Det som skiljer människan från djuren är kärleken till Jonas Wahlström".

Just nu är ju dessutom feststämningen total i rutan när både Malou och Förkväll är tillbaka. Det finns helt enkelt inget annat under den tidiga kvällen som kan motsvara känslan när man helt oförberedd zappar förbi en Tony Irving på bushumör som sitter på andra sidan ett kamerafilter med färgmättnad 99% och stickar violetta benvärmare med Adam Alsing (exempel från verkligheten). Det är den typen av chockupplevelse som kan få en människas hår att bli vitt.

Å andra sidan finns det faktiskt ingenting världen är i mindre behov av än fler futtiga blogghån av Efter tio och Förkväll. TV-landskapet kan gott få innehålla några program specifikt riktade till målgruppen "kvinnor som känner sig intressanta när de stavar drycke te 'thé'". Jag tror även att vi kan bespara Sverige ett personligt sammanbrott om vi bara på veckobasis låter Babsan "Lars-Åke" Wilhelmsson få komma ut ur sin lägenhet och prata av sig lite om hur man bäst bör bemöta en kollega som "luktar illa ur munnen" med Özz Nujen och Lars Ohly.

"Den nordiska stilen behöver fler tofsar"

2010-10-16T05:35:00.000-07:00

Andra sidan teppanyakihäll-spektrat:

medieträning.ppt

2010-10-06T04:57:00.000-07:00

Ledsen att behöva gå "Medelålders plus" på er, men allvarligt, draftade Reinfeldt de nya ministrarna från en grupp människor som alla ställts inför ett "pest eller kolera"-dilemma av typen "antingen ha en stjärt som ansikte eller börja varje mening för resten av ditt liv med 'Det är klart att...' och valt det senare?

Kolla från ca 00:50 tills ni inte orkar mer (ca 02:20). Jag får det till ett eller två svar som inte inleds så fram till 05:00 någon gång.

Ett tv-tips från öst

2010-09-26T13:09:00.000-07:00

En dold favorit i SVT-tablån är det finlandssvenska livsstilsmagasinet Strömsö som blandar kreativa inredningstips med annat inom pyssel, odling, recept och övrigt trivsel. Det är i stort sett "Sommar med Ernst" men med den finlandssvenska livsstilen istället för den sverigedemokratiska. Jag och Linnea råkade se programmet en gång när en medelålders kvinna var inbjuden som gäst för att visa hur man kunde skapa hattar av gammalt fiskskinn. Och när en steltorkad, Östersjömiserabel sydväst av gammalt fjälligt laxskinn möts av spontant jubel och finlandssvenska glädjeutrop som "åh, det riktigt luktar fisk om den!", där någonstans har man ett nytt favoritprogram.

Sedan dess har vi sms:at programinnehåll till varandra när någon av oss hamnat framför ett avsnitt. Det är helt enkelt lite väl mycket för en människa att ensam bära på intrycket av ett referensblekt ansikte som år 2010 pratar rakt in i en kamera om "en kryddig ny matimport som just kommit till Finland och går under namnet tacos".

På bilden provar gänget på skratterapi och innan vi går vidare med ett urval av innehållsbeskrivningar från gångna program tycker jag att vi alla kan stanna upp ett slag och låta det sjunka in exakt hur bottenlöst finlandssvensk mannen längst till vänster ser ut.

Några avsnitt man hade velat se:

Jim Björni och Johan Ångerman tar första spadtagen och lägger grunden till det som kommer att bli "ett Afrika-inspirerat" utedass.

Strömsö vårdar kropp och själ! Hysteriska fruntimmer med gas i magen kan söka hjälp i kryddhyllan. Örtexperten Alexandra har som motto att allt hon smörjer på kroppen ska vara så naturligt att det går att äta. Så är det också med den fotkräm hon och Anne blandar ihop. "Den är ätbar, men inte så god" lovar Alexandra. Alexandra fortsätter att överraska Lee med vilka ogräs som går att äta.

Vapenskrammel och flöjtspel sprider sig runt Strömsö där det drar ihop sig till medeltida spel. Gycklare höjer stämningen med akrobatik och eldkonster.

Jim och Lee upptäcker vilka vackra saker det går att tillverka av material du kan hitta på en åker och i köket förvandlas fiskrens till något extravagant.

Den goda maten står Paul för. Han gör en rejäl hemlagad bondpytt som räcker till alla på dansbanan. Ovanpå pytten ringlas krämig ketchup. Med dansskorna på fötterna och bondpytt i magen dansas det sedan till tonerna av dansbandet Dunderz.

Den här veckan gör Lee smycken av utrivna tidningssidor.

Årets etnoartist Sanna Kurki-Suonio ropar in våren med en improviserad folksång på verandan.

Jim bygger en lätthanterligt pall för den som saknar ca 30 cm kroppslängd och Lee gör hemgjord deodorant som han testar genom att jogga.

Elisabeth träffar Stefan Storm från Vasa som har som hobby att klättra på stora stenar.

Camilla gör en häftig handväska av byxor som hon köpt på loppis och Ann-Louise sysslar med tandkrämsreservering. I serien all världens finländare åker Elisabeth ut i skärgården tillsammans med Phannee från Thailand och sjunger karaoke.

I Strömsös säsongstart bjuder Michael på sina bästa rätter av makaroner och Ann-Louise gör ett lapptäcke med hjälp av bl a mjöl. Matias gäst är Oscar Lehtinen som sysslar med Parkour - den nya urbana innesporten. …och så får vi ett smakprov på hunddans!

Bosse Blomberg ger goda tips om hur man kan använda vanlig sten som utsmyckning i trädgården. Tomas visar hur man tillverkar en traditionell kåsa. Och Ann-Louise, ja hon gör en underbar morsdagspresent - ett gipsavtryck av en gravid mage!

Tant Gredelin

2010-09-17T11:53:00.000-07:00

Partiledarutfrågningen 7 september:

Slutdebatten 17 september (det är även oklart här varför Maria Wetterstrand valde att ta över Mats Knutsons kostym):

Gomorron Sverige 8 september:

Look 2:

TV4:s utfrågning 16 september:

Presskonferensen för valmanistet, 26 augusti:

En sak tror jag vi kan konstatera redan nu och det är att den riktigt stora vinnaren i valet 2010, det är Gudrun Sjödén.

"Jag visste det. Han visste det. Parfymen visste det."

2010-09-07T01:56:00.000-07:00

Jag är ledsen att behöva göra det här, men jag vet ärligt talat inte riktigt vad den är bloggen ska vara till för om inte för att agera förmedlare när Regina Lund skriver en erotisk novell om mynta, sensualism, livet och mynta. Det ska bli trevligt att se den historiska dippen i barnafödandestatistiken runt /april/maj-skiftet 2011. Här är din nya mening med livet, "Möt mig i Essaouira":

Sakta, sakta slog jag upp ögonen. Jag kände doften av mynta komma från glaset te jag inte helt druckit upp kvällen innan.

Som en försmak av det som komma skulle hade jag förberett teet bestående av massor av myntablad, socker och hett vatten i ett vackert marockanskt glas bredvid min säng. Jag hade njutit av den vackra gröna färgen och doften redan kvällen innan och jag hade bara smuttat lite och sen sparat resten att kallna för att jag nu nyvaken skulle kunna njuta av det som frukostdryck. Drycken smekte välgörande och milt min tunga och strupe och myntadoften smög sig in i mina sinnen och väckte min kropp.

Likt en katt sträckte jag på min nakna kropp och rullade några varv i den gigantiska, tomma sängen och lät de vita sidenlakanen smeka sig mot varje fjun på min varma hud. Förväntan. Åtrå. Spänning. Snart. Snart. Jag tog munnen full med myntablad och sög det sista av sockret ur dem och krossade sen bladen mot mina tänder till en hanterbar sörja jag lekfullt njöt av att svälja. Smaken och doften av mynta var minnet av honom. Mynta var hans doft. Doften av kärlek. Snart. Snart. Snart skulle vi ses.

Jag sträckte min hand mot nattduksbordet och kände på brevet. Doftade det. Smekte det med mina händer och lät det passera mellan mina fingrar. Jag la brevet mot mitt bröst och kände hur mitt hjärta bultande gick pappret till mötes. Jag blundade och mindes hans mun. Fyllig och öm hade den nuddat min kropp som om den var helig mark. Hans läppar var som gjorda för att tillfredställa. Snart. Snart. Jag mindes hans vilja, hans doft, hans åtrå och hans händer som likt starka, vackra klätterväxter varsamt växte sig upp längs mina lår. Han växte sig längre och längre uppför mina lår och då han nådde min våta blomma trängde han sig försiktigt längre och längre in i min sanna essens.

Hans fingertoppar var som gjorda för mig. Han klättrade rakt in i mig. Rakt in dit jag var sann och mottaglig. Rakt in i alltings existens och essens. Rakt in. Han var den vackraste, den vackraste av alla ådriga trädstammar i en utrotningshotad djungel i jordens lunga Amazonas och jag var ett tropiskt regn runt hans stolta trädkrona. Han växte in i mig. Rakt in. Han klättrade rakt in. Likt en bergsklättrare som vill bestiga K2 besteg han mig varsamt steg för steg utan att aldrig någonsin trampa fel. Hans kropp var som gjord för att älska. Snart. Snart.

Jag hade bara sovit fyra timmar berusad av att vi snart skulle mötas. Min väska var packad med några underkläder, två klänningar, en tandborste och parfymen Return som doftade av mysk och kanel. Parfymen hade han gett mig en natt i Paris då endast fullmånen klädde oss på en balkong i Montmartre. Parfymen hade varit inslagen i ett mörk rött sidentyg som han sen bundit runt mina ögon så att månen inte skulle blända mig då han gav mig tidlös njutning och fick mig att återvända in i mitt allra innersta. Returnparfymen använde jag bara då jag skulle möta Honom Return. Återvända. Vi återvände alltid till varandra. Jag visste det. Han visste det. Parfymen visste det.

Jag satte mig nu upp på sängkanten och kände längtan rusa genom varje djupt andetag och förväntan skölja över min kropp. Flimrande blixtrar i mitt hjärta. Snart. Snart. Vi hade inte setts på flera år och nu satt jag med hans brev där han kort och koncist skrivit Du saknas mig. Dina spår finns överallt. Dina avtryck överallt i mig. Din doft i mina tankar, på min hud och i mina lakan. Du är mitt universum. Kom och lämna nya spår. Nya avtryck. Möt mig i Essaouira...

Blotta anblicken av hans handstils kurvor fick mina höfter att vilja röra sig i sensuella cirklar, mina bröstvårtor ville omslutas av hans mun, mina läppar ville röra allt som var han och min hud knottrade sig i nya mönster. Möt mig i Essaouira. En betald flygbiljett till Casablanca, bussbiljett till Essaouira, en tid och en plats hade kommit i ett benvitt kuvert dagen efter det första brevet. Möt mig i Essaouira.

Reste mig från sängen och lät mina nakna fötter kyssa marmorgolvet. Inne i badrummet lät jag min kropp glida ner i ett bad jag smyckat med rosenblad. Varenda por i min kropp fick släcka sin törst. Snart. Snart. Han skulle snart få dricka mina safter så som min kropp nu sög i sig det rosa vattnet. Jag slöt ögonen och njöt av vattnet som masserade varje millimeter av min hud. Snart. Snart. Som en ritual tvålade jag in mig, duschade av mig, torkade mig, smorde omsorgsfullt in mig och tog på mina skönaste trosor. De som omslöt mina runda skinkor perfekt och fick dem att känna sig älskade och trygga. Klänning och Return på plats. Jag var redo att resa.

Jag tog brevet med hans vackra handstil och vek det i tre och stoppade in det innanför troskanten, lätt vilande mot mitt venusberg. När taxin körde fram till mig på gatan gjorde vinddraget att min kjol åkte upp och brevet hamnade på sned en smula så jag fick med en obemärkt och snabb gest trycka det hårdare mot mig. Nu satt det på plats och tiden gick fort till flygplatsen och trots att det pep om mig i tullen då jag gick igenom säkerhetskontrollen var det ingen som märkte min hemlighet i trosorna, brevet satt säkert och tryggt på plats. Ingen säkerhetskontroll i världen kunde ha tagit det ifrån mig. Snart. Snart.

Flyget var överfullt och jag blundade och gick in i min egen värld. Jag mindes de gånger jag flugit med honom. Han brukade böja sig över mig i flygstolen och viska i mitt öra. Han gjorde mig upphetsad på mindre än en sekund. Vi kunde älska var som helst. Flygplan hade inte varit något undantag. Snart. Snart.

Jag steg på bussen mot Essaouira som skulle ta mig genom den marockanska öknen. Snart. Snart.

Nu satt jag med min lätt genomskinliga svarta sommarklänning fastklibbad kring mina nakna, förväntansfulla bröst och med mitt brinnande kön i uppror pressat mot bussens skumpande säte. Snart. Snart.

Vinden från fönstret smekte mitt osminkade ansikte. Några sandkorn från Saharas öken kittlade min panna och rufsade runt i mitt hår. Jag mindes hans händer på min svank, genom mitt hår, runt min nacke. Bara tanken på hans beröring fick hela min inre blomma att slå ut i blom och alla safter i min kropp att flöda över. Mitt blod pulserade vilt genom varje kroppsdel och jag fick bita mig i underläppen flera gånger för att inte bli helt vild av upphetsning och hetta där jag satt och mindes honom intensivt på bussen. Sätet var nu fuktigt av längtan. Snart. Snart.

Bussen gjorde en skarp sväng och bromsade så kraftigt att jag kastades åt sidan och ned på golvet. Jag reste mig sakta upp och rättade till klänningen och tittade ut genom fönstret. Essaouira. Jag klev av och satte min väska i sanden. Vinden piskade upp sand på mina bara ben. Snart, snart.

Jag slöt mina ögon, lät hela min kropp slappna av och tog ett långt, djupt andetag. Och så kom den: doften av mynta. Sakta, sakta öppnade jag ögonen. Där. Doften av mynta var hans doft. Doften av kärlek i Essaouira.

Blidösundsbolaget

2010-09-03T13:33:00.001-07:00

Förra sommaren började det dyka upp affischer i Stockholm för båtföretaget Blidösundsbolagets musikkryssningar. Redan då var en riktigt god portion av dem obehagliga på ett sätt som man annars tänker bara existerar i sammanhang där pedofiler försöker tilltala barn, men i år dök de upp igen, ännu värre. Några favoriter:

Inte ens Mats Ronander kan förneka att fenomenet "Mats Ronander" måste gå till historien som det absolut fattigaste mytförklarandet som någonsin har genomförts. Jag läste igenom både hans wikipediasida och hemsidebiografin och är fortfarande inte riktigt säker på vem han ens är. Av det jag kunde hitta består Myten Mats Ronander i stort sett uteslutande av: "Hans största soloframgång kom 1992 med singeln Gör mig lycklig nu". Samt eventuellt också lite av: "I en av Ulf Lundells böcker citeras en Rats Monander".

"Transkontinental" = Vit, lätt rasistisk. "Rockreggae" = Notbokssväng framfört av psoriasismän som satte ribban vid UB40 någon gång under det sena 70-talet och har rivit vartenda försök sedan dess. Det är ju garanterat bara frontmannen, Stig Vig eller vad han heter i det här fallet, som faktiskt gillar reggae (eventuellt "reggae") medan de andra i bandet är några gamla blekfeta rockmän som spelar "exotisk" musik med samma egna övertygelse och engagemang som när dockor deltar vid barns tebjudningar. Några riktigt slitna ABF-lärare som har "haft det lite tunt sen Rocktåget la ner" och vars händer möter strängarna i baktakt med samma naturliga känsla som när fötter går på plan mark efter en dag i pjäxor.

Just det här, det är faktiskt exakt vad han inte är. Det finns över huvud taget ingen större garanti för att någon/något bara har en merit än ordföljden "Mycket mer än..." Det är reklamvärldens "Jag är inte rasist men..." Försök också hitta en människa i världen som är sämre på sitt jobb än personen som vid ett lite senare datum på samma affisch lockar med:

Man vet ändå att det är den vita hudfärgen som har varit framme när en afrikansk eller sydamerikansk person blir jämförd med ett otyglat vilddjur.

Jag kollade upp det här, den låten skrevs alltså för över 30 år sedan. Att fortfarande turnera enkom med den som merit måste ju artistkarriärsmässigt placera sig någonstans i nivå med en liten apa som har tränats till att titta fram och veva på ett positiv av en lortig pirat. Nästa sommar, garanterat: "Gösta Linderholm – Mycket mer än Rulla in en boll och låt den rulla!"

Det är ett så trött, trött utropstecken det här, kommateringens svar på en änka vars hela familj just har omkommit i en olycka men som trots allt håller skenet uppe på begravningen. Det här är samma tecken som följde efter alla "vi tar vi hem det här!"-utrop John McCain gjorde under valkampanjens slutskede när det var uppenbart att han skulle förlora.

Älskar den här. Bara ett torrt konstaterande från någon som ens inte orkar försöka längre.

En åsikt som delas av ingen.

Redan här är det hyfsat besvärande. Sen följer den kanske mest obscena uppmaningen som någonsin har satts i ord:

Det här ju en mening som har skrivits i ett tillstånd av sexuell extas. Utropstecknet! Det kan väl vara okej att inleda distanssex med en person, smyga in ett "ta av dig bh:n" via telefon eller Skype och hoppas att det går hem. Att däremot göra det med Storstockholm, där tror jag vi får dra en gräns som aldrig någonsin, inte under några omständigheter får överstigas. Om definitionen av sexuellt övergrepp är att två personer har sex men bara en av dem vill att det ska hända, då måste det ändå klassas som våldtäkt när man tar del av det här förslaget.

Marmaduke/Mad Men

2010-08-10T14:47:00.000-07:00

Ändå trevligt att se den "sköna vibb" som senaste Mad Men-säsongen haft så här långt höjas ytterligare en notch i senaste avsnittet.

Får börja bli lite inlägg igen här nu. Sommaren är över.

Män som älskar sig själva

2010-06-19T09:48:00.000-07:00

Någonstans kändes det som att kampen om titeln perversast i litteratursverige var avgjord för gott i och med det här. Men frågan är om inte Jan Guillou – som ju tidigare har berättat att det enda han ägnade sig åt för att överleva sina fem månader i isoleringscell var "hat och masturbation" – tog över tronen förra helgen när svd:s trivselbilaga frågade vad han helst gör om han har 20 lediga minuter och svaret blev att han antingen skjuter en buffel på den afrikanska savannen eller onanerar. "Båda saker är lika tillfredsställande, fast på helt olika sätt."

För mycket fritid

2010-06-15T06:51:00.000-07:00

I dag släpptes trailern till Somewhere, Sofia Coppolas nya film om en deppig filmstjärna och hans relation till en yngre tjej (till skillnad från Lost in translation som handlar om en en deppig filmstjärna och hans relation till en inte lika mycket yngre tjej). Den enda förklaringen jag kan se till den här filmen är att hon tänker tänker göra sig en hacka genom att stämma sig själv för konstnärlig stöld, som när människor bränner ner sina hem/företag för försäkringspengarna. För den som själv vill ta efter succékonceptet kommer här är en liten guide till att göra en Sofia Coppola-film.

Neonskyltar filmade till Phoenixmusik är mysigt som intro.

Filmstjärnelivet kan vara ensamt, till exempel när man blir fotograferad.

Knasiga saker kan hända när filmstjänor blir fotograferade! Det kan asiaters (betjänter) händer se till.

Mycket konstigt händer i utländsk tv!

Jag tänker släppa in strippan, men jag tänker inte titta!

Ibland är det svårt att sova på hotell :(

Då kan man få lov att äta i sängen! :D

På hotell finns även fina pooler där man till exempel kan simma och leka under vattenytan.

Tjejer kan lätt bli sömniga...

...då kan kan få bära dem till hotellrummet.

Japanska musiklekar är kul att göra tillsammans!

Pyssel till exempel scrapbooking passar bra vid ljusa fönster.

Bevismaterial B

2010-06-13T10:19:00.000-07:00

År 1985: En drygt 65-årig Sarah Jessica Parker spelar in Girls just want to have fun.

När vi ändå är inne på ämnet – är inte Robert Broberg så snygg för sin ålder (70 år!) och så chockerande, världsledande, läkarboks-/"fort, håll för barnens ögon!"-ful som livsverk/fenomen, att han mer eller mindre måste ha gjort en Dorian Gray?

SATC

2010-06-12T07:51:00.000-07:00

Första avsnittet, 1998.

Andra långfilmen, 2010.

SATC2 kanske inte är så bra i sig, men slår man samman den med första filmen och tv-serien måste det ändå klassas som en av de starkaste skildringarna av hur det är att leva med Benjamin Buttons syndrom sedan Benjamin Buttons otroliga liv. Ser riktigt mycket fram emot nästa uppföljare när Mr Big tekniskt sett kommer att vara en pedofil.

Face/off

2010-06-09T01:35:00.000-07:00

Här är Jan-Öjvinds olika ansikten separerade, courtesy of Einar. Klicka för att göra'n större.

"Anita"

2010-06-01T05:38:00.001-07:00

Är det något som faktiskt har sett Larry Flynt och Anita Ekberg vid ett och samma tillfälle? Och då räknar jag inte om de exempelvis varit på samma fest men Anita Ekberg dykt upp strax efter Larry Flynt "gått på toaletten" och strax därefter hört av sig till sitt sällskap och meddelat att han blev tvungen att ge sig av.

Fråga till Lund

2010-05-19T13:07:00.001-07:00

Det finns en sak jag undrar och det är varför Jan-Öjvind Svahns huvud innehåller så många ansikten. Skägghakan, "svulst"-hakan, alla olika glasögon, men framför allt att alla dublettdrag ligger lite överlappande som när man ser dubbelt. Överhettningen som måste uppstå i en flugas hjärna när det där dyker upp i synfältet, den återhämtar man sig inte ifrån tror jag.

Vill även meddela att jag startade ett Twitterkonto i dag (!). Det började bli löjligt att inte ha ett när mina internetbokmärken innehåll 15 personers konton. Eftersom jag bara har en 3-4 åsikter per år lär den bli riktigt dåligt uppdaterad, men om någon är intresserad:

http://twitter.com/jonas_ad

I nuläget har jag en follower, en "Pro-life, libertarian/conservative, father of 3 (one due in June). Love God and family. Interested in sports and computers", alltså exakt en sådan person man vill ha ska ha en Google alert på ens namn.

Så, då finns det inte mycket annat för mig att göra än att sätta punkt för det minst ungdomliga blogginlägget som har publicerats på internet.

Alla tiders mest vidöppna dörr

2010-05-09T08:47:00.001-07:00

Eftersom TV4:s program har samma livslängd som en smällare måste den här bilden "förevigas". Det är en pressbild från programmet Fuskbyggarna och föreställer Martin Timell med Tomas Johansson, fru och åtta barn. Av dessa går det att identifera Martin och Tomas medan övriga är en lite mer diffus klunga av South Park-utseenden. Det jobbas verkligen genomgående med samma antal urskiljande drag som snögubbar här, bara tre bollar placerade ovanpå på varandra samt en och annan näsa.

Det är verkligen för futtigt att skriva det här inlägget, men ja... hur dålig kan den svenska landsbygdens impulskontroll bli? Det kan inte ha motståtts en frestelse i det här huset på decennier. Det måste röra sig om bondgårdsnivåer av undermålig föda och oskyddat sex. En sak vi nog kan konstatera rakt av det är att i det här hushållet, där heter slaktaren von Lidl.

Det här är faktiskt den vita hudfärgens svar på familjescenerna i Galna professorn. Andy Richter har ju spelat åtminstone en tre-fyra av den här familjens medlemmar utan att själv veta om det:

Hej hej.

Jag tänker inte skriva det. Inte ens jag tänker skriva det.

Det är en dålig dag för "survival of the fittest"-teorin det här, riktigt dålig, men kanske en ännu sämre dag för en person som Peter Siepen. Så mycket tid och så mycket arbete som har lagts ner på hans yttre – från honom själv, från Toni, från guy – och han är ändå singel och barnlös. Så dyker det upp någon hårig hårdrocksgetabock från den sydsvenska landsbygden och producerar åtta barn innan han ens fyllt 40.

Sätter punkt här med en vag känsla av att det ändå är jag som är den stora förloraren som skriver det här. Det är för övrigt riktigt oklart vem mannen på insidan av fönstret är.

Lördag

2010-05-09T08:45:00.000-07:00

Rickard
kom på att du levande går på svt om en halvtimme. kan ju va nåt.
Me
mm. den kräver lite iofs. just nu står tv4-revyn "virus i bataljonen" på här. vet inte om jag är redo för omställningen
Rickard
sant
Rickard
hon är inte helt tråkig den där "argbiggan" i revyn
Me
haha nej
Me
följs av yrrol sen – drömkväll
Rickard
en drömkväll med claes månsson i huvudrollen
Me
5 timmar av sexanspelningar på dialekt
Rickard
allt en man kan önska
Me
verkligen, närmare än så kommer man inte tantra tror jag
Rickard is offline.

Quattro stagioni

2010-05-09T08:44:00.000-07:00

Höst

Vår

Vinter

Sommar

Hej från Grisemanden

2010-05-03T13:18:00.000-07:00

Det kanske absolut bästa med att bo själv måste vara känslan när Bregottet tar slut och det står klart att man personligen har grisat i sig ett helt paket smör.

Såg Köping Hillbillies nyss, vill bara se till att det inte råder några oklarheter kring det här: Köping är nu alltså en stad där flera av varandra oberoende dokumentärserier har utspelat sig och där samtliga av de inblandade har varit handikappade. Nu är draget Vinslövs igen. Det är verkligen som att följa USA och Sovjet år 1962 nu men med kärnvapnen utbytta mot olika former av människodefekter.

Ett liv som är lite sämre

2010-05-01T05:55:00.000-07:00

Det skänker alltid tröst för mig med människor som råkat ut för helt opåkallad och oförtjänt otur i livet. Den stående favoriten är fortfarande den här kvinnan, men även en sådan person som han den tredje astronauten som åkte upp med Buzz och Neil Armstrong och gått till historien som "han den tredje astronauten som åkte upp med Buzz och Neil Armstrong". Men det här är en stark utmanare.

Den här skådespelaren ser ut som Matt Damon, är lika gammal som Matt Damon och filmdebuterade samma år som Matt Damon, men är lite, lite fulare. Sedan dess har en av dem blivit en av världens största filmstjärnor medan den andra har och fortsatt att vara lite, lite fulare och fått röra sig lite mer mot Hallmarkfilmens värld.

Man ser ju verkligen redan på ljussättningen hur dålig den filmen är. Jag tror generellt att en riktigt stor portion av hans karriär har gått ut på att spela just sådana här roller – tonårig pojke som bor ensam med en mormor som blir sjuk och deras gripande sista tid tilsammans. Filmens tredje största roll spelas av en hund. Den typen av film som är billigare för tv-kanaler att köpa in och visa än testbild där de måste betala royalties på 30-40 kronor till artisterna som står för bakgrundsmusiken.

Alternativt att han lär känna och hjälper en handikappad pojke att överkomma hinder:

En midiversion av I believe I can fly på detta och jag tror att det här talar för oss alla: gåshud redan på idéstadiet.

Klassisk rock bottom-roll det här.

Vad mycket Hallmark gillar verandor ändå. Verkligen en förbehållslös, innerlig kärlek till verandan. Alla filmer som någonsin har visats på den kanalen utspelar sig ju inom 50 meter ifrån en veranda i den amerikanska södern. Det måste vara som i Vita huset när de köpte den där dyra tekniken för att filma avancerade "gå och prata i korridor"-scener och inte en enda person stod still i bild under resten av hela serien efter det – Hallmark kom över en billig veranda någon gång under det tidiga 80-talet och har sedan byggt hela sitt tv-filmsimperium kring den.

Happy hour 13-19

2010-04-14T12:55:00.000-07:00

Allvarligt, att ha den här dealen under vardagar, då VILL man samhället illa.

I vår gäller framfallslooken

2010-04-05T12:51:00.001-07:00

Det är nog bara jag som uppskattar det här, men där jag bor finns det en tant-"boutique" (citattecken har aldrig varit mer otillräckliga) som måste ha "de döende" som uttalad målgrupp. Det är verkligen plagg skapta för att stillsamt förruttna och avlida i. Deras "copy" (nytt rekord) – jag är för övrigt ganska säker på att det är ung svart tjej som driver butiken vilket känns så extremt oväntat (de ska driva afrohårsalonger) – är i alla fall något slags geni. En kär gammal vän är exempelvis "Rosalie", en skyltdockstorso som under flera år har presenterat sig med namn och baddräktsmärke när man passerar:

Det är verkligen en oerhört dålig dag för citattecknet det här.

Just "lättskött" skriver de ofta vilket jag gillar väldigt mycket. Det där kodordet som både köpare och säljare är införstådda med att det betyder "den här går bra att kissa på sig i". Till skillnad från plagg att "vara fin i" som kan kännas igen på sitt glitter.

Butikens signum är en annars en kärlek till västen så intensiv att den annars bara måste kunna delas av människor med amputerade armar.

"Ibland behöver man en kort lätt rock". Närmare än så kommer man inte en objektiv, universell sanning tror jag. Det skulle i sådana fall vara:

Det här sista, den personliga skyltfönsterhälsningen till en enskild kund – hatten av.

Någon dag ska jag ta alla dessa bilder och söka till Beckmans reklamlinje.

Belinda Olsson

2010-03-30T12:35:00.000-07:00

Det kan inte vara en bra punkt i en människas liv när ens stil korsar vägar med Malou von Sivers. Det måste trigga kriser av en typ som det inte ens finns något namn för.

Värdelöst med uppdateringar här nu, just nu är den här bloggen en notch under kategorin "riktigt dålig blogg". Minst ett inlägg i veckan och inte bara lookalikes, det är nya mottot.

Mer skuld till arbetarklassen

2010-02-20T07:59:00.000-08:00

Det finns förmodligen inga sociala möten som flyter så dåligt som när hantverkare är i mitt hem. Det har hänt ett fåtal gånger och slutar alltid som någon variation på stämningen som uppstår i det där klippet där Fadde går runt och hälsar på främlingsfientliga bönder i Vimmerby. Senaste gången jag minns var det två unga killar här och bytte en dörr, varav den ena inte visste att jag var hemma och sa "hur fan har en frisk person kunnat leva med en sån här dörr", följt av att mitt huvud tittar ut från ett rum några meter bort och det stannar så, två tomma blickar som bara ser på varandra under några sekunders dålig tystnad.

Jag har satsat exakt allt på medelsklasskortet – sett alla Woody Allen-filmer, googlat "Ferrero Rocher + pronunciation" för att slippa göra bort mig, på allvar läst en DN essä – så dyker det upp någon tjock man med stabbiga underarmar och vägrar acceptera den valutan. Det är då jag inte har något annat att ta till än att bara "nu tänkte jag att vi alla skulle sjunga We shall overcome".

Till detta var jag dock oskyldig: Min kökskran gick sönder i går (diskbänksrealism) och jag ringde fastighetsskötaren för att se om han kunde komma hit och "göra så att den slutar rinna". Medan han jobbade och jag satt vid dattan berättade han om killen som bodde i min lägenhet innan mig. Han var tydligen ung, "precis i din ålder", och "satt mycket vid sin dator", "just på samma ställe som du faktiskt".

En dag hade killen varit online på MSN, men inte svarat när folk skrev. Och det hade fortsatt så i flera dagar innan hans pappa blev så orolig att han åkte hit med två poliser, byggde en stege av bänkar utanför fönstret, klättrade upp och såg honom sitta där död och lite lätt förruttnad framför sin dator ("propp i hjärnan du vet, knall och fall, över på en sekund, ingen förvarning"), exakt på samma plats där jag nu satt framför MSN. Får det verkligen gå ner så?

Dr. Drew

2010-01-30T06:39:00.000-08:00

Är det någon som tittar på nya Celebrity rehab-säsongen? Eller som såg Sex rehab för den delen. Det är så storslaget, behöver någon att diskutera med. Allvarligt, man vet att tv är bra när man man kommer på sig själv med att sitta och heja på en kliniskt hjärndöd Alice in chains-basist som (iklädd bandana) försöker sluta detoxspy upp gamla "corn dogs" som om man vore ett barn framför slutscenen i Rädda Willy.

Det är verkligen genuint gripande, på så oväntade ställen också. Starka scener i senaste avsnittet:

- "Rage release"-övningen där en svårt aggressiv, artificiellt solbränd body-builder (han ÄR en grisfärgad Hulken) demolerade en Mercedez med en slägga och skrek ut sin ilska över att han blev mobbad som liten (Dennis Rodman hejade på).

- När bordellmamman Heidi Fleiss satte upp porträttbilder av alla 25 papegojor som hon bor ensam med i Death Valley och berättade att de var hennes närmaste vänner och enda sociala umgänge i livet.

- När det framkom att Mackenzie Phillips haft ett tioårigt vuxenincestförhållande med sin pappa, sångaren i Mamas and the papas, alltså mannen som skrev "California dreamin'.

Chockerande motbjudande

2010-01-30T06:27:00.000-08:00

Måste de skriva som de pratar också, med utropstecken efter varje mening

Mer information än någon vill ha

2010-01-19T15:07:00.000-08:00

Det deppigaste som arbetslös skådespelare måste ändå vara att se en hund få huvudrollen i en långfilm. På samma sätt som det säkert är rätt tungt att för femte året i rad inte komma in Konstfack och sedan läsa om elefanter som gör succé som konstnärer genom att fösa runt en pensel med snabeln.

Hundfilmer är iaf något jag är fascinerad av (min samling med pressbilder från olika favoriter är uppe över 150 exemplar) och det kändes därför som ett trevligt ämne att göra något på till en tidning jag skriver för ibland. Men redaktionen ville ha någonting annat, så den versionen som går i tryck blev väl kanske inte direkt vad jag hade tänkt. Så för att tiden jag la på att researcha "Beethovens" huvudbonader inte ska kännas helt bortkastad lägger jag upp lite kuriosa från första versionen här (alldeles för uppstyltat språk för en blogg men det får vara):

För första året sedan storhetstiden på 90-talet kommer 2010 bli ett år då hundfilmer är ett stående inslag på bioduken. I januari hade Lasse Hallströms ”Hachiko – en vän för livet” premiär och senare i år kommer bland andra ”Chihuahuan från Beverly Hills 2”, ”Marmaduke” – där Owen Wilson gör sin andra hundroll på två år (kanske det enda livsbeslutet mer tragiskt än hans självmordsförsök för tre år sedan) – och skräckfilmen ”Chihuanhas”, om en hybridras mellan chihuahuor och pirajor som ställer till det på ett campingområde.

Hundar har alltid haft en ohotad ställning i Hollywood. Redan på 20-talet nådde schäfrarna Strongheart och Rin Tin Tin stjärnstatus som skådespelare (den senare till den grad att han tilldelades egen betjänt, kock, radioshow och limousin) och nya stjärnor har sedan dess dykt upp med jämna mellanrum. Från cairnterriern ”Toto” i ”Trollkarlen från Oz”, via den hjälte-, helgon- och geniförklarade ”Lassie”, till birollsfavoriten Båtsman.

Men det stora intresset går i perioder. När hemvideon blev populär på 1990-talet revolutionerades framför allt tre genrer: importskräck, porr och hundfilmer. Under en period – när komedin ”Beethoven”, om en sankt bernard som tycker om att bära fiskarmössa, fick sin femte uppföljare och golden retrievern ”Air Bud” tagit sig an de flesta av västvärldens bollsporter – var hundar vanligare som filmhjältar än mörkhyade. Där någonstans mättades begäret.

Sedan dess har hundfilmerna fört en ljusskygg "direkt till dvd"-tillvaro och en film som "Air Bud" är i dag uppe i tio uppföljare med fler är på väg. Visserligen har många av ursprungsfansen övergivit serien sedan originalfilmen (många var med huvudrollshunden Buddy redan från genombrottet i David Letterman-inslaget "Stupid pet tricks" och talar fortfarande om "klassiker" som när Arnold Schwarzenegger blev så kränkt över att ha bokats samma kväll som hunden att han än i dag vägrar gästa programmet) – men nya fans har tillkommit och andra hundfilmskoncept lanseras ständigt.

I dag listar filmdatabasen Imdb över 2700 långfilmer med nyckelordet ”hund” (800 för ”katt”), och hundskådespelare tillåts sedan några år tillbaka till och med sina egna sidor. En av branschens stjärnor är huskyn Kuma, som medverkat i över 20 filmer och tv-serier och har ett "star meter"-värde – Imdb:s mätare för hur populär en skådespelare är – på drygt 80 000 (att jämföra med Rolf Lassgårds 12 000).

På många av hundsidorna rasar upprörda forumdebatter om huruvida djur verkligen kan räknas som skådespelare, inte minst på Paris Hilton-hunden Tinkerbells sida, en hund som utöver sina tv- och filmframträdanden står som ensam författare till en 112 sidor lång självbiografi (”The Tinkerbell Hilton diaries: My life tailing Paris”). Diskussionerna självdör dock ofta när någon påpekar att Wilson, volleybollen från ”Cast away”, har hedrats med en egen sida (”star meter”-värde 30 000, återigen att jämföra med Rolf Lassgårds 12 000).

Människan förtjänar verkligen inte Google

2010-01-14T11:15:00.000-08:00

En sista lookalike

2010-01-14T10:04:00.000-08:00

De där inavlade bröderna, vilka de nu är, och Thomas Haden Church.

Farligt nära att bli en Flashbackmedlem nu känner jag. Nästa inlägg får bli något om teodicéproblemet.

Ny favoritnyhet

2010-01-11T13:20:00.000-08:00

Jag hittade ett gammalt mail jag skickat till mig själv med en DN-notis om en händelse som måste vara bland det bästa som har ägt rum i Sverige sedan det här.

Gerhard Hoberstorfer gick på en nit på nätet
På Arlanda fick skådespelaren Gerhard Hoberstorfer beskedet att familjen inte kunde flyga till Wien eftersom alla hette Gerhard Hoberstorfer på biljetterna.

I juli skulle han åka till Wien för att hälsa på släkten. På Austrian airlines hemsida köpte han en billig flygresa för 3.838 kronor till sig själv, sin sambo och deras sex månader gamla dotter. På bokningsbekräftelsen stod: "herr Gerhard Hoberstorfer", "fru Gerhard Hoberstorfer" och "spädbarn Gerhard Hoberstorfer".

Men på Arlanda var det stopp. Först efter mycket diskussioner fick spädbarnet "Gerhard Hoberstorfer" följa med.

Ordföljden "spädbarn Gerhard Hoberstorfer" är nog bland det bästa som har hänt mig under 2010. Jag har läst den här notisen bortåt 50 gånger i dag och det är fortfarande roligt.

En lookalike

2010-01-05T04:57:00.001-08:00

Sångaren i Thelonious Monster och "The Thing" från Fantastiska fyran.

Musik i det offentliga

2010-01-03T15:13:00.001-08:00

Det finns en gatumusiker som jag tycker om väldigt mycket som brukar vara vid Östermalmstorg på eftermiddagarna. Det är en tjock och munter man (tänk en snällare Svullo) som uppträder något slags sång/livesaxofon/publikvärmar-kombination från en permobil (tänk typ E street band, men som en riktigt långsamt ambulerande, funktionshindrad enmansorkester).

I veckan när jag gick förbi honom spelade och sjöng han "God only knows", en låt jag gillar mycket, och eftersom jag är en så otroligt "skön snubbe" bestämde jag mig för att ge honom en hundralapp.

Så jag går fram till permobilen med sedeln, diffusa bilder där jag ser mig själv vinka från scenen på Svenska hjältar-galan spelas upp i huvudet, håller upp hundralappen lite framför hans ögon som ett äckel för att få "valuta för pengarna" – kanske ett "människor som du är för fina för den här världen" eller dylikt från honom – (på håll lär det ju mest ha sett ut som att jag stod där och trollade och snart skulle skära fram den där sedeln ur en apelsin).

Men så är han blind.

Bara två ofokuserade ögon som tittade snett bredvid hundralappen. Och så ner med den i hans myntkorg utan ett ljud. En enkrona hade fått större gensvar.

Brottas fortfarande med om det här gör mig mestadels ond eller mestadels god.

Söndag

2009-12-27T13:19:00.000-08:00

Vissa dagar bara känner man sig som Henning Mankell ser ut.

Vem sveper täcket om oss?

2009-12-21T07:45:00.000-08:00

22.30 på tv3 i dag går EMD:s dokumentär om hemlösa och det är en av årets absoluta tv-måsten. Man visste att den skulle bli briljant redan vid Dannys förhandscitat "allt hemlösa vill ha är egentligen ett leende" i kombination med pressbilden där de står och pratar med en uteliggare med varsin takeaway-latte i handen (i själva dokumentären får man se att de också hade slagit till på varsin bulle som inmundigas medan de intervjuar en man som måste börja varje dag med att stjäla sprit och kläder för omkring tiotusen kronor bara för att finansiera sitt herionmissbruk).

Dokumentären inleds med en eftertänksam voice-over av Lena Endre: "En kartong i juletid betyder för de flesta av oss en gåva. För andra är det ett tak över huvudet." Sen fortsätter hon i en mer korthugget dramatisk Apocalypse now-stil: "Makten i Sverige. Uppdrag: Att genomföra folkets vilja. Öppettider: Vart fjärde år." och den lite mindre dräpande: "Barn i Sverige: Skriker för att höras. Utnyttjade till max. Enkelt att lura ett barn."

Andra favoriter:
- När en mysig körversion av "strålande jul" tonar in mot av bilder på hemlösa i Stockholm, för att skapa eftertanke – "Är det verkligen en så strålande jul för alla?" – och det bästa klippet de har är en vansinnig gubbe i fiskarmössa som står och klappar händer och skrattar utan tänder.

- Intervjun med en blind kvinna som börjar yra om att hon ska fria till Carl-Philip, en anekdot som sakta tonas ner mitt i citatet för att hon går överstyr ("Jag är en kvinna utan naglar och tänder och jag ska fria till Carl-Philip!!") och övergår i pianomusik.

- De återkommande, helt omotiverade inklippen av en svettig George Scott som står och luftboxas i Humlegården.

- Ett inlägg i debatten om psykiatrireformen på 90-talet som kanske bäst sammanfattas i TV3:s egen presstext: "Och appropå medicinering inom psykvården berättar Erik Segerstedt från EMD hur han själv fick gå i terapi inför sin Idol debut."

Annars består filmen mest av att EMD går runt och säger "Oj, är det sant?" och "Så pass alltså!" till några de mest tragiska livsödena i svensk historia. Till slut får killarna nog och sätter ner foten. För att hjälpa till går de in helt oanmälda på regeringskansliet och pratar med någon receptionist där, inspirerade av journalistiska förebilder som REA-barnen och Skurt. Den scenen är dessutom helt uppenbart bara med för att den mynnar ut i: "Vad hette gruppen sa ni?" Alla i kör: "EMD". "Jaha, ska man ta er autograf då eller?" "Det ska man nog!". En väktare kommer fram: "Kan jag också få?"

I slutet spelas låten som "gjort succé i stugorna":

"Sent i November, och luften är klar
Bilarna glittrar av frost
Snön som beskyddande hand överallt
Men vem sveper täcket om oss?"

Det är det som är uteliggarnas fråga till resten av världen, vem ska egentligen svepa täcket om oss?

Filippa Reinfeldt

2009-11-08T13:24:00.000-08:00

"På senaste har jag lyssnat mycket på Takida"

Lille grisemand

2009-11-01T13:33:00.000-08:00

Trodde att jag skulle ha massa gamla bloggutkast att bara trycka publicera på, men det enda som fanns var något utdraget dravel om att jag skulle "gå Pansarkryssaren Potemkin" på alla föräldrar med vintagebarnvagnar, plus den här skärmdumpen från någon artikel om vilka kändisar som ska vaccinera sig mot svininfluensan.

För det första är den scenen – Lasse Kronér granskar sin nakna, grisliknande kropp (eventuellt på alla fyra) – bland det absolut mest besvärande jag kan föreställa mig. För det andra – är det det han syftar på, att han ser ut som en rund och skär liten julegris? För det gör han ju verkligen. Jag har inte ens sett Lasse Kronér utan långtröja och vet ändå att hans kropp är så grisaktig ut att det tekniskt sett bör klassas som tidelag att ha sex med honom. Tänk då den nakna kroppen med klövar och knorr och allt fullt synliga, det kan inte vara någon rolig historia. Om det är det han syftar på måste det ju hursomhelst vara det roligaste han har sagt och någonsin kommer att säga.

Lille mand

2009-10-31T09:47:00.000-07:00

Som alla som någon gång har mött en människa har jag svårt att respektera auktoriteter, men jag tänker att jag nog har lite svårare än gemene man. Det är därför så givet att det alltid är jag som råkar ut för att, säg, bli utslängd från krogen kring 8-tiden på kvällen (det var fortfarande ljust ute) efter en öl för att jag "såg alldeles för radiostyrd ut". Samma sak i natt. När jag var på väg hem på Ringvägen hoppade det ut en polis framför mig med samma överdrivna mimik som när vargen hoppar fram framför Rödluvan på stigen till mormor.

Han: Vart kommer du ifrån?
Jag: Eh...
Han: Ta av dig luvan.
Jag: (Tar av luvan, börjar oroa mig för mormor)
Han: Så tar du upp händerna ur fickorna och håller dem synliga.
Vet inte hur exakt han tänkte det. Det var ju inte direkt läge att ta upp händerna över huvudet som i något serietidningsrån. Så det slutade med att jag tog upp dem ur fickorna och placerade dem någon decimeter ut från kroppen, bara hängandes där i en riktigt onaturlig sprattegubblepose.
Han (aggressiv ton): Vart kommer du ifrån?
Jag: 96:an.
Han: Var gick du av?
Jag: Skanstull.
Han: Var åkte du ifrån?
Jag. Tjärhovsplan.
Han: Vart är du på väg?
Jag: Hem.
Han: Så här ligger det till. Du stämmer in på signalementet på en kille vi letar efter, men nu vet jag att det inte var du. Så du kan fortsätta gå.
Jag: Okej.
Han (fortfarande aggressiv): Var bor du förresten?
Jag (pekar): Där.
Han (barsk): Var?
Jag (gör exakt samma gest igen): Där.
Han (trött på hela min uppenbarelse): Det räcker så.

På ett sätt gjorde han väl bara sitt jobb, men det var något i "okej, du var inte skyldig till just det här, men något har du säkert gjort"-logiken som jag har riktigt svårt för. Dessutom, han var polis, även om han kanske inte gjorde något direkt olämpligt just då hade han garanterat gjort det tidigare under kvällen.

Ska bli fler inlägg nu!

Livet

2009-09-14T08:26:00.000-07:00

Det minst intelligenta utseendet i Sverige i dag

2009-09-06T03:13:00.000-07:00

Vem försöker han lura med den där boken? Alla vet ju att han sitter där och ritar en stjärt med vingar.

Olika slags kompisar

2009-09-06T03:12:00.000-07:00

Mitt nya liv

2009-08-29T15:58:00.000-07:00

Lördag 23 augusti:
Jonas säger:
Det är lördag kväll, jag är nybliven singel, ung, bor i en storstad, sitter hemma och youtubar låten "Snoppar Till Lunch".

Lördag 30 augusti:

Söndag

2009-08-23T17:04:00.000-07:00

I dag när jag gick igenom något köpcentrum i Nacka var det en ung säljarkille med Teknikmagasinetfrisyr som ropade till mig från sin butik, ett avstånd på åtminstone goda fem-sex meter, "Nämen tjeeena glidarn! Allt kungligt med dig då mannen?" Blev så extremt överumplad av den käckheten, kunde inte koncentrera mig på något annat än att försöka förstå vad jag just hade råkat ut för. Så responsen blev först ett riktigt släpigt/på gränsen till efterblivet "heeeej", följt av en tystnad då jag – fortfarande i chock – ser min egen hand segla upp i slowmotion och börja vinka tillbaka till honom, bara en långsam sorglig vink i ansiktshöjd som skedde under total tystnad. Det var vinkningarnas motsvarighet till sådana där torra gamla buskrester som blåser förbi i spökstäder. Förvirringen i hans ögon efter det, det är en sådan syn man bär med sig för resten av livet, som Leonardo DiCaprios sista blick innan han sjunker till botten i Titanic.

Älskar verkligen, utan någon som helst ironi, alla sorgliga Stockholmsförorter. Drömmen är att bo i Kungens kurva.

Utdrag från Aldrig fucka upp

2009-08-04T10:09:00.000-07:00

Linnea hade hittat Aldrig fucka upp glömd på någon buss och gav den till mig som present. Som en trevlig liten bonus hade personen innan legat i badet och läst så pappret var bubbligt av badvatten och det låg spillda rester av mörk choklad mellan de flesta sidorna (vilket kan vara den enda lektyr/klägg-kombinationen som är mer ocharmig än porrtidningar med ihopklistrade sidor). Men ja, Tilde de Paula, du kan ju maila mig om du vill ha tillbaka din bok.

Allvarligt, hur mycket kan Expressen Söndag dominera en människas tillvaro innan någon går in och håller en intervention? En "If you like these products you may also be interested in"-lista utifrån dom preferensera skulle ju tipsa om typ: Pilates, "vardagslyx", självdiagnosticerad utbrändhet, lite lätt urinläckage och återkommande konstateranden om att "man kan få migrän när det är lågtryck".

Några trevliga utdrag:

"Babak snackade på som vanligt.
'Vi borde göra som de tunga snubbarna, FFL och de. Åka till Thailand och bara planera.'
'BARA planera?' Robert kollade på Babak. 'Ludren då?'
Babak garvade.
'Okej, fixa lite thailändskor också. Men mest planera.'
Mahmud diggade tugget."

"Vad fan var det här? Plötsligt snackade albanen svenska. Mahmud måste fatta vad som hände. Var det Dijma som försökte blåsa honom. Juggarna som drev med honom. Eller snuten? Ikväll av alla fittiga kvällar låg hans butterfly hemma i lägenheten."

"Han ringde en bulle – värt att spenta en del av sina svårt ihopsamlade flos."

"På vägen. Robert vände sig om mot Mahmud: breda pirayaflinet.
'Om jag inte gör ett hat-trick ikväll, får ni tio gånger flosen. Fattar ni?'
'Vadå, ska du sätta på tre brudar, eller vadå?'
'Nej, habibi. Hat-trick, vet du inte vad det är?'
Mahmud kunde tänka sig en massa grejer, men han ville höra Robbans senaste idé.'
'Hat-trick alltså. Det är när man får spruta i alla tre hålen på samma kväll.'
Mahmud asflabbade. Javier garvade högt. Robban såg nöjd ut – skrattade åt sig själv. Tre sköna snubbar på brudturné."

"Mahmud ville verkligen fucka juggefittorna."

"En kille som såg ut som en liten mus kom för avbyte idag. Små gula tänder i underkäken och en trippande gångstil. Mahmud sket i att fråga vad han hette. Kändes bäst så. Just dragit en fetingsnort nittioprocentigt. Ville bara därifrån. Snubben kollade in Mahmuds porrtidning, uppslagen. Närbild på feta åderpålen rätt upp i prutten."

"Mahmud stirrade rakt fram, vägrade möta snutkukens blick.
'Knulla din mamma.'"

"Han försökte se Erika naken framför sig. Mellan benen: hon bara måste köra värsta spaderdamen, tung behåring. Sååå suedi.

Den sista är värst. Man måste hela tiden ha i åtanke att det är väluppfostrad, rik jurist som sitter och skriver det här:

"Fittvården vid Hornstull beigare än någonsin. Mahmuds humör fittigare än ever. Han hade kommit en timme för tidigt. Receptionisten påstod att Erika Fittwaldson vägrade komma ut och möta honom."